Regnet börjar redan innan vi hunnit ut. Små kalla droppar som träffar nosen och rinner längs pälsen. Jag tittar upp mot människan som håller kopplet och undrar om hon verkligen menar allvar.
Det är blött, mörkt och luktar annorlunda – som om hela världen dragit en filt av fukt över sig.
Stegen blir korta. Jag går bara så långt som jag måste. Gatan glänser, vattnet samlas i pölar och vinden vänder hela tiden. Pälsen blir tung och jag känner hur svansen tappar sin vanliga svikt. Människan pratar uppmuntrande, men jag vet att hon också vill in igen. Ingen av oss gillar det här vädret, vi låtsas bara.
Jag stannar vid hörnet, nosar snabbt på gräset och bestämmer att det får räcka. Regnet ökar, dropparna smattrar mot öronen och varje steg hemåt känns som en befrielse.
Inne igen skakar jag av mig, en lång, bestämd skakning som skickar vattnet i alla riktningar. Jag går till filten, lägger mig tungt och suckar. Utelivet får vänta tills himlen bestämt sig.
Jag är Puck. Jag går ut, men bara precis så långt som nödvändigt.
Läs mer
