De tror att jag har ett schema. Jag kallar det rutiner. Livsnödvändiga rutiner.
22.33. Vi ska tydligen ut. Det svarta där ute är fullt av ljud som inte syns och dofter som inte går att förklara. Jag går först. Det är jag som vet var tryggheten börjar och slutar.
22.35. Färdigt. Jag gjorde det jag skulle. Nu tillbaka till ljuset, värmen och filten som luktar hemma.
22.42. Sängen väntar. Eller snarare – jag väntar på att bli lyft upp i sängen. Det är där jag hör hemma. Men var är mitt tuggben? Det ska alltid ligga till höger om kudden.
22.59. Människan tittar fortfarande på den där lysande rutan. Jag stirrar tillbaka tills hon fattar. Det finns viktigare saker än nyheter och skroll. Det finns jag.
23.03. Fortfarande inget tuggben. Jag tror att det har rymt. Jag måste undersöka saken imorgon.
23.34. Nu räcker det. Hon ligger fel. Jag klättrar upp, lägger mig tvärs över magen och trycker ned henne tills hon förstår. Det är jag som bestämmer sovordningen.
23.36. Täcket ska lyftas, inte vikas. Jag ska in där, till värmen, till lugnet.
23.37. Allt är som det ska. Mörkret håller sig utanför. Människan ligger still. Jag är Puck. Jag har nattpasset.
Leksakerna
Rapport från Pucks leksakstest:
Den grå ankan har förlorat båda sina ögon och är således blind.
Den gröna dinosaurien har förlorat sina vingar.
Den blå björnen har en nos som fått en del stryk.
Den blåa bläckfisken har synbara skador.
Läs mer
Människorna kallar den ”robotdammsugaren”. Jag kallar den inkräktaren.
