Hit Man marknadsfördes som en sofistikerad lek med identitet, moral och förklädnad, men resultatet är snarare en lättviktig romantisk komedi i kriminalförpackning.
Filmen bygger löst på verkliga händelser kring en universitetslärare som arbetade undercover åt polisen genom att låtsas vara yrkesmördare av det har Richard Linklater har gjort en charmig men förutsägbar historia, där underhållning går före djup och trovärdighet.
Akademiker
Glen Powell spelar Gary, en försiktig akademiker och lärare som upptäcker att han är ovanligt skicklig på att spela olika roller. I takt med att han antar fler identiteter för polisen växer hans självförtroende – men också förvirringen kring vem han egentligen är. Powell gör rollen med lätt hand, full av leende självdistans och stiliserad charm, men figuren blir aldrig mer än en yta.
När han möter Madison, spelad av Adria Arjona, får filmen sin romantiska motor. Hon är vacker, farlig och precis så mystisk som genren kräver, men deras relation utvecklas enligt skolboken. De flirtar, ljuger, hamnar i trubbel – och allt sker i ett tempo som håller publiken kvar men sällan engagerar på djupet.
Ojämn
Linklater försöker blanda romantik, kriminalhistoria och existentiell humor, men blandningen blir ojämn. Det som kunde ha varit en spännande moralstudie om dubbelroller och maktspel blir en snygg men tunn lek med klichéer. Filmen flirtar med noir-estetik men landar gång på gång i sarkastiska blinkningar och ironiskt berättande.
Det är underhållande, men på ett snabbt förgängligt sätt. Du skrattar ibland, du rycks med i någon scen, men efteråt är det svårt att minnas vad filmen egentligen ville säga. Den är för snygg för att vara dålig och för ytlig för att vara bra.
Lättsam
Hit Man fungerar bäst som lättsam streamingfilm – en eftermiddagstitel snarare än något som väcker tankar. Glen Powell har karisma, och Richard Linklater vet hur du bygger rytm i dialog, men det räcker inte för att lyfta filmen till något mer än en elegant förpackad bagatell.
| Titel: Hit Man |
Betyg
