Den rullar ut från sin station med ett surrande ljud som får min nackpäls att resa sig. Som en fiende som alltid dyker upp när man minst anar det, smyger den fram längs listerna, kryper under soffan och snurrar runt som om den äger huset, men det gör den inte. Det här är mitt hem, och jag låter ingen maskin ta över mina korridorer.
När jag hör startljudet springer jag fram och ställer mig i vägen. Den kör rakt mot mig, orädd, som om jag bara var en möbel som kan flyttas undan. Då visar jag tänderna och markerar med ett skall. Den stannar aldrig. Den vrider sig bara åt sidan och fortsätter sin bana, som en utmaning. Det är då jakten börjar.
Tassar efter
Jag tassar efter den, cirklar runt, nosar snabbt när den byter riktning. Mina ögon följer varje sväng, varje ryck, varje försök att undvika mig. Ibland springer jag framför och blockerar vägen. Ibland smyger jag bakom och väntar på rätt tillfälle. Den kanske tror att den är smart, men jag är uthålligare.
Människorna säger: ”Puck, låt den vara, den städar bara.” De förstår inte. Det här är inte städning. Det här är en invasion. Den tar mitt territorium, flyttar på damm som jag själv lagt där för att ha koll på lukterna. Den kör in under min korg, under stolarna, till och med nära matskålen. Det är ingen städare, det är en fräck inkräktare som tror den bestämmer.
Trött
Ibland blir jag trött och låter den rulla, men jag håller alltid ett öga på den. När den åker tillbaka till sin station tror den kanske att den har vunnit. Men jag vet sanningen: det är jag som har jagat hem den. Det är jag som är väktaren här.
Jag är Puck. Jag utmanar robotdammsugaren, och jag kommer aldrig ge upp.
