Människorna kallar det ”Pucks korg”. Jag kallar den mitt rullande fort.
Den är mjuk, brun och fluffig, rund som en kudde och lätt nog för mig att flytta vart jag vill. För dem är det bara en sovplats, men för mig är det en hel värld. Jag kan vältra mig ner i den och försvinna i fluffet, eller gripa tag i kanten med tänderna och dra den genom lägenheten. Den följer mig vart jag bestämmer att vi ska, som ett skepp som alltid är redo att lämna hamn.
På morgonen ställer jag den vid fönstret. Där kan jag ligga och lyssna på förbipasserande människor och barn, det spm låter i skogen hundar och bilar som kör förbi. På eftermiddagen flyttar jag den till köket. Människorna säger att jag är i vägen, men jag vet att det är den bästa platsen för att hålla uppsikt över smulorna som faller från bordet. På kvällen släpar jag in den till vardagsrummet, mitt i centrum, där jag kan hålla vakt över soffan, mattan och ytterdörren samtidigt.
Det är en lätt, rund, fluffig sak som jag flyttar lätt. Människorna ropar: ”Puck, ska du flytta?”, men jag hör inte. Jag är i uppdragets hetta. Tassarna spjärnar, kroppen lutar framåt, och jag känner den där stolta kraften som bara en tax kan känna när den flyttar på något som är större än sig själv.
Ibland välter jag korgen på högkant och gör den till en grotta. Jag kryper in, nosen först, och känner hur väggarna sluter sig om mig. Där inne är det mörkt och tryggt, och ingen kan hitta mig om jag inte vill. Ibland lägger jag leksaker i den, ibland gömmer jag ett tuggben under fluffet. Det är mitt lager, min skattkammare, och ingen annan förstår systemet.
De säger att jag stökar, att jag drar runt och lämnar märken på golvet, men de vet inte sanningen. Står inte korgen där jag vill ha den, kan balansen i huset rubbas. Den måste placeras rätt – som en mur mot intrång, som en utkikspost, som en tillflykt.
Jag vakar inte bara över korgen. Jag vakar genom den. Den är min bas, min tron, mitt vapen. Utan den vore jag bara en liten hund bland stora människor. Med den blir jag en kapten som styr sitt skepp, en väktare som aldrig lämnar sin post.
Jag är Puck. Jag vakar över min korg. Ingen får rubba den utan min inspektion.
Läs mer
