Ana de Armas tar över John Wick-universumet i Ballerina

Ballerina är den första filmen som utspelar sig i John Wick-universumet utan att ha Keanu Reeves i centrum. Istället står Ana de Armas i fokus som den unga lönnmördaren Rooney, tränad i samma brutala miljö där regler, skuld och blodslöften styr.

Resultatet är en film som både vill bredda världen och ge en mer personlig berättelse, samtidigt som den håller fast vid det som gjort serien framgångsrik – den kompromisslösa stilen och den fysiska närvaron i actionsekvenserna, underhållningsvåldet.

Hämnd

Filmen är placerad tidsmässigt mellan tredje och fjärde delen i huvudserien, vilket gör att kända element som The Continental och High Table återkommer. Rooney söker hämnd efter mordet på hennes familj, och genom resan möter hon samma mix av elegans och rå brutalitet som John Wick själv tvingats navigera. Ana de Armas balanserar väl mellan sårbarhet och iskall precision, och det är hennes närvaro som ger filmen en egen tyngd.

Regin av Len Wiseman ger en mer teatral ton än i Chad Stahelskis filmer. Action är fortfarande kärnan men den är koreograferad med en annan känsla för rytm, nästan dansant, vilket passar filmens titel. Det gör att Ballerina ibland känns mer som ett stiliserat stycke än en rå skildring, men styrkan ligger i kontrasten – en värld där våldet är lika mycket ritual som överlevnad.

Sidospår

Filmen lider dock av att världen redan är så välkänd. Där John Wick-filmerna ständigt överraskade med nya lager och regler, känns Ballerina bitvis som ett sidospår snarare än en nödvändig utveckling. Samtidigt finns här ett fokus på relationer och inre konflikt som gör den mindre mekanisk än den fjärde John Wick-filmen.

Ballerina lyckas stå på egna ben, även om den inte riktigt når upp till originalseriens intensitet. Det är en snygg och välspelad expansion av universumet, som ger löften om fler berättelser vid sidan av John Wick – och som visar att franchisen har mer att erbjuda än en ensam man med en pistol.

Betyg