Frida Söderlund tycker att vi män har det jobbigt, att manligheten är i kris. När hon ger sig ut på en jakt efter någon slags sanning och svar – så landar hon på samma planhalva som Andrew Tate och Jan Emanuel och det är onekligen är journalistisk saltomortal av det mer ovanliga slaget.
Tesen är att man har det jobbigt för att kvinnor tar för mycket plats, ställer för många krav och det här bevisas av Frida Söderlunds bekantskapskrets, det som händer på X, TikTok och andra delar av Internets avlopp, de sociala medierna sutkanter. Influencern Benjamin intervjuas, som berättar att han tar anabola, tränar som ett svin för att ”män ska vara monster” och att han kan leva på sin Youtube-kanal.
Jaha, så det är alltså den moderna mannen – han det är synd om?
Monstermannen
Jan Emanuel får lägga ut texten och berätta om hur en man ska vara, ty det vet han, monstermannen. Han blir också Frida Söderlunds ciceron när näste man det är synd om ska intervjuas – Andrew Tate.
Redan efter första avsnittet så skrattar jag högt flera gånger, fast det här är ju ingen komedi, tror jag.
Frida Söderlund samlar ihop en massa klipp på unga tjejer som berättar varför de hatar, ogillar män, varför män är korkade, varför vi inte behövs och hennes tes här att allt det här påverkar oss män – så därför är det kanske lite synd om oss. Vi är i kris.
Kan ingen vettigt funtad man, eller människa, lära alla de här männen med en alltför stor offerkofta att bara scrolla förbi?
Grävt upp
Lika lite som jag förstår varför Frida Söderlind grävt upp de här neandertalarna för att göra dem till representanter till män, som har det svårt, så förstår jag inte poängen med att intervjua dem.
Vi vet vad de tycker:
- Män ska vara män så fan ta alla bögar, bisexuella och alla män som inte är 100 % hetero
- Det vore önskvärt som kvinnan kunde lära sig att hålla käften och snabbt bege sig tillbaka till köket, spisen och föda barn
- Det var fan så mycket bättre förr
Så långt kan jag hålla med Frida Söderlund – det är synd om de här männen som vill styra utvecklingen tillbaka till runt 1850. Det är synd om dem därför att resten av världen har gått vidare och det är ju aldrig roligt att bli kvar på perrongen, med biljetten (eller något annat), i handen.
Horisont
Från min horisont, som en äldre man, konstaterar att jag att de är männen tänker, för mycket och de bryr sig för mycket om vad andra tycker. Framför allt så har de alldeles för trånga skor, alternativt överdrivet känsliga tår. Du vet, snöflingor.
Jaha, som en tjej tycker att män inte behövs, på TikTok – på vilket sätt påverkar det dig som man och varför måste du dunka i dig anabola steroider och se ut som en broiler för det?
Visst kan de här grottmännen få komma till tals, inte tu tal om det, men varför ska jag vara med och betala för det via min skattsedel?
För anledningen kan väl ändå inte vara att servera Sverigedemokraterna ett smörgåsbord, där deras åsikter och synpunkter serveras utan störande motfrågor, nej det kan jag aldrig tro.
Det är ju ändå Public Service. Fast ändå, jag fattar inte vad detta är, varför det har gjorts och vad det är serien vill berätta?
Verklighet
Det blir lite verklighet när Frida Söderlund reser norrut och landar i Gällivare hos ett gäng med unga killar som gör det folk gör mest. De jobbar, festar till ibland, har lite svårt att prata om känslor (vem har inte det?), de tycker inte alls att kvinnor eller feminismen har tagit för mycket plats och de ser inte ut att känna sig hotade heller. De käkar inte anabola, de slåss inte och de tycker inte att tjejer är underlägsna.
Det verkar inte särskilt synd om dem. Kanske är det för att allt det där andra, monstermännen, Benjamin, Jan Emanuel och Andrew Tate inte är verkligheten?
I så fall förstår jag ännu mindre av vad Frida Söderlund vill säga och vilket pris vi män fått betala.
