Kommer du ihåg när USA skulle demokratisera världen, var världspolis (på gott och ont) och när Kina var en kommunistiskt diktatur och ett hot mot hela västvärlden?
Idag blir USA alltmera likt Kina medan Kina har plockat åt sig inslag av kapitalism och lyckats med att kombinera en diktatur med västvärldens affärsmetoder. Kina och USA blir alltmera lika varandra.
Sedan Donald Trump återvände till presidentposten har USA:s politiska landskap förändrats på ett sätt som många bedömare menar för tankarna till mer centraliserade och auktoritärt styrda system. Ett tydligt mönster är att Vita huset allt oftare ingriper i enskilda företags interna angelägenheter, på ett sätt som traditionellt har setts som oförenligt med den amerikanska modellen av fri företagsamhet.
Presidentstyrning
När Trump offentligt krävde att Intels vd Lip-Bu Tan skulle avgå, med hänvisning till påstådda kopplingar till kinesiska företag, markerade det inte en ny nivå av direkt presidentstyrning. Det var bara ytterligare ett uttalande av Trump i samma riktning – han vill styra och kontrollera allt. Uttalandet möttes av stöd från vissa politiska allierade, men också av motstånd från bolagets styrelse som valt att stå bakom Tan.
Händelsen är inte isolerad. Under de senaste månaderna har administrationen pressat flera teknikföretag i frågor som rör export, investeringar och företagsledningar. I flera fall har dessa utspel kombinerats med signaler om att framtida reglering eller statliga kontrakt kan påverkas av företagens vilja att följa presidentens linje.
Medialandskapet
Parallellt har medielandskapet utsatts för politisk press. Beslutet att dra in offentligt finansieringsstöd till NPR och PBS genom ett presidentdekret har skapat både juridiska processer och oro för en urholkning av oberoende public service. Journalister och nyhetsorganisationer som kritiserat administrationen har pekats ut som partiska eller opålitliga. Enskilda reportrar har nekats tillgång till presskonferenser, och statliga tillsynsmyndigheter har öppnat utredningar av nyhetsbolag med motiveringar som kritiker menar är politiskt färgade.
Sammantaget tecknas bilden av en president som inte enbart använder politiska verktyg inom den formella lagstiftningen, utan även försöker styra ekonomin och det offentliga samtalet genom att rikta personlig och offentlig press mot nyckelaktörer. Det är en utveckling som påminner om styrmodeller i länder där makten är mer koncentrerad till statschefen och där gränserna mellan politik, näringsliv och media är suddigare. Förespråkare menar att detta är nödvändigt för att skydda nationella intressen och säkerhet, medan kritiker varnar för att det urholkar både marknadsekonomi och demokratiska principer.
Kina
Under Xi Jinpings ledning har Kina successivt konsoliderat kontrollen över både företag och medier, genom strukturella mekanismer som stärker partiets makt.
Företag:
Det kommunistiska partiet är alltmer närvarande i privata företag, särskilt inom techsektorn. Partiet tillsätter ofta så kallade particeller och placerar insiders i företagsledningar för att säkerställa lojalitet. Myndigheter i Peking innehar ibland “guldrätter” (golden shares) – aktieposter med särskilda inflytandemöjligheter – i bolag som Alibaba och Tencent, vilket ger dem vetorätt i strategiska beslut. Regulatoriska ingrepp används också för att hantera företags inflytande; exempelvis tvingades Didi Chuxing tidigare till restriktioner på grund av cybersäkerhetskrav, men senare reglerades uppluckringen och staten återtog viss kontroll. Dessa grepp märks tydligt i hur staten hanterar techbolag som väger ekonomisk drivkraft mot politisk kontroll.
Medier:
Enheten som bär ansvaret för alla medier är CCP:s Centrala Propagandadepartement. Det övervakar public service och publiceringsorgan via myndigheter som NRTA (National Radio and Television Administration) och NPPA (National Press and Publication Administration), vilka styr tv, radio, tryckta medier och digital publicering. Två tydliga verktyg för kontroll är hård censur – inklusive bruk av Golden Shield-projektet, det digitala övervakningssystem som bland annat driver The Great Firewall – samt regelrätta insatser för att stänga ned eller fängsla journalister och bloggare som utmanar partiets narrativ. Partiägda nyhetsorganisationer som Xinhua och CGTN fungerar som direkta språkrör för statlig propaganda. På global nivå investerar staten i att sprida sitt inflytande genom att erbjuda innehåll utan kostnad till utländska medier, köpa sig in i utländska journalistiska strukturer och sponsra internationella reportrar till Kina i hopp om gynnsam rapportering.
Tillsammans gör dessa mekanismer att Kina kan säkerställa att kritik tystas, att marknaden hålls i schack och att medier – både inom landet och i andra delar av världen – bär partiets avtryck. Kontroll, snarare än öppen konkurrens eller oberoende press, formar det offentliga och ekonomiska rummet.
Kina är allt annat än på väg mot demokrati, medan USA raskt marscherar mot ett system som till delar liknar det kinesiska.
Källor (USA): Reuters, Wikipedia, Freedom House, The Guardian, Air University Journal, PNAS, USCC, The Diplomat
Källor (Kina): Reuters, The Wall Street Journal, Time
