När de landat hemma hos Veronica igen, efter en intensiv ishockeymatch, så inleddes en ännu mera intensiv älskog så snart de hunnit innanför dörren. Veronica i det närmaste anföll honom, slet av honom kläderna och innan han hämtat sig så hade de landat inne i sovrummet och den stora dubbelsängen.
Det var uppenbart att kombinationen ishockey, vinst för hennes lag och alkohol i form av vin och öl, satte fart på alla sinnen hos Veronica – samtidigt.
De hade älskat så hett och intensivt att Taggen kände att han inte bara hade problem med att hinna med, hans fysiska status gjorde sig också påmind. Svetten rann längs ryggen på honom och han var mycket nära att flåsa på ett synnerligen oattraktivt sätt. Det senare insåg han så han försökte att dra i sig extra luft så snart tillfälle gavs, vilket Veronica inte gav honom så många möjligheter till.
Efteråt låg han utslagen, rödbrusig, och funderade vilken orkan som träffat honom med full kraft.
Så det här var vad ishockey gjorde med hans hjärtas älskade, tänkte Taggen och torkade svetten ur pannan.
– Du är verkligen i bedrövligt skick, skrattade Veronica, när han hämtat sig någorlunda.
– Var det dåligt, frågade Taggen oroligt.
– Det är aldrig dåligt med dig men du pustar som ett ånglok och du svettas en del. Du har dåligt flås helt enkelt, sa Veronica och tittade på honom mera allvarligt.
– Dags att börja träna Tage, tillade honom och det sista lät inte som ett konstaterande utan snarare som en order.
Veronica försvann i i badrummet och Taggen kunde höra hur duschen startade. Han var ensam med sina tankar, lyfte på täcket och kikade ned. En stor vit mage med ett stråk av mörkt hår skymde synfältet nedåt. Med ens så slog det Taggen att det var ett tag sedan han kunde stå rakt upp, se sina egna fötter, trots storlek 44. Den egna manligheten,, organet som nyss var föremål för Veronicas uppmärksamhet var det säkert ett decennium som han såg, uppifrån.
– Fan Taggen, du är en valross, en valross med taskigt flås, sa han tst för sig själv.
Taggen visste att om han fortsatte på den här inslagna vägen så kommer Hana tt förkorta sitt liv med ett tiotal år, även om han slutat att röka. Han vägde drygt 15 kilo för mycket, snällt räknat och med moms. Han gick bara kort sträckor, tog aldrig trapporna vare sig i tunnelbanan eller i hus.
Han var lat, bekväm och hade levt på halvfabrikat med för mycket fett och salt för länge. Ibland inte ens det utan middag kunde bli en påse chips, ett par öl och jordnötter. Ibland slängde han i sig ett par korvar och en Pucko på vägen hem och ibland byttes chips, öl och jordnötter ut mot Coca-Cola och chokladkakor.
Hans matvanor var lika bedrövliga som det fysiska skick som han befann sig i.
Där, och då, bestämde sig Taggen att nu skulle det bli ändring och till skillnad från ,ånga andra i samma situation så hade Taggen det karaktärsdraget att när han väl bestämde sig så ägde han all den tjurighet som krävdes för att faktiskt förverkliga sina intentioner och planer. Taggens problem var att det kunde ta tid innan han kom till insikt och innan han fattade ett förnuftigt beslut. Han kunde också, vilket han gjort ända sedan skilsmässan, strunta i sitt fysiska välmående och tillfredsställa sitt psykiska mående med att stoppa in en massa onyttigheter i sig.
Taggen hade tröstätit sig in i fördärvet och utan länge eftertanke så bestämde han sig att nu fick det vara nog.
Idag var det första dagen på resten av hans liv – ett annat liv. Ett mera hälsosamt liv.
