Människorna kallar dem ”soffkuddar”. Jag kallar dem hemliga gömställen.
Varje dag ändrar de form. Ibland står de rakt, ibland ligger de som fallna soldater. Jag måste klättra upp, gräva med tassarna och trycka med nosen för att se om någon gömt något där. Doften av smulor avslöjar alltid sanningen.
När jag har ordnat dem – en kudde på golvet, en annan lutad mot armstödet – hör jag ropen. ”Puck har stökat i soffan igen!” säger de, som om de inte förstår att jag just räddat huset från osynliga intrång.
De vet inte hur farliga soffkuddar kan vara. Ett felsteg och hela hemmet kan dränkas i damm, eller värre – en förlorad smörgås kan ligga gömd där i evigheter.
Jag är Puck. Jag vakar över soffan. Ingen kudde får vila utan min inspektion.
