Superman har alltid varit mer än en superhjälte på bioduken. Han är en symbol för hopp, rättvisa och drömmen om något större, och varje ny tolkning bär därför en ovanligt tung mantel. När James Gunn nu tar över rodret gör han det med ambitionen att återställa den glans som länge falnat i genren.
Resultatet blir en film som försöker kombinera serietidningens färgsprakande energi med ett mer mänskligt porträtt av Clark Kent.
Djärvt
David Corenswet är ett djärvt men lyckat val i huvudrollen. Han spelar Superman med en kombination av ungdomlig idealism och en underliggande känslighet som gör honom mer levande än många tidigare versioner. Hans Clark Kent är klumpig på ytan men intelligent och omtänksam, vilket skapar en tydlig kontrast till den ikoniska hjältefiguren. Rachel Brosnahan ger Lois Lane en karaktärsstyrka som är både modern och trogen förlagan – hon är vass, snabb i repliken och ständigt ett steg före sin omgivning. Nicholas Hoult är övertygande som Lex Luthor, en karismatisk och beräknande skurk som lyckas förena klassisk ondska med drag av vår tids makthungriga företagsledare.
Udda figurer
Filmen är rik på detaljer som blinkar till långvariga fans, men utan att stänga ute en ny publik. Gunn fyller berättelsen med udda figurer, färgstarka miljöer och oväntade scener som känns direkt hämtade ur serietidningarnas värld. Ibland är det nästan överdådigt – robotar, monstermöten och superhjälteframträdanden avlöser varandra i ett tempo som är lika svindlande som riskabelt. Just denna överlastning blir också filmens svaghet. När så många inslag pressas in på kort tid får inte alla relationer den plats de förtjänar, och i finalen förvandlas dramatiken till en effektkavalkad där det emotionella djupet försvinner.
Trots detta är Gunns Superman något som länge saknats: en superhjältefilm med hjärta. I en genre som ofta fastnar i mörker eller cynism vågar den här filmen vara ljusare, mer lekfull och full av hopp. Den lyckas påminna om varför Superman en gång blev den första riktiga superhjälten på filmduken, samtidigt som den försöker tala till en publik som redan sett allt.
Återkomst
Det är inte en perfekt återkomst, men det är en betydelsefull sådan. Superman framstår här som en påminnelse om att idealism inte behöver vara naivt, och att även de största hjältarna kan vinna på att visa sina svagheter. Filmen lämnar en känsla av energi och framtidstro, och det är kanske den största bedriften i ett filmklimat där superhjältegenren ofta beskylls för att ha tappat gnistan. James Gunn har åtminstone tänt en låga på nytt.
