Människorna kallar dem ”skor”. Jag kallar dem potentiella bärare av nyheter från världen.
När någon kliver innanför dörren är det min plikt att kontrollera dem. Jag sniffar. Följer med nosen längs sulorna, upp över snöret och nosar på det där lilla hålet där tårna bor. Ibland slickar jag för säkerhets skull. Ingen tackar mig, men jag vet att jag räddar hemmet från okända faror.
Det är också min rättighet att flytta skorna. Inte för att jag vill, utan för att jag måste. Ordning och reda – vänster sko till höger, höger sko till ett bättre hörn. Frågar någon mig, kan jag förklara: världen är farlig och skorna kan anfalla när som helst.
Häromdagen rullade en av skorna ut i hallen helt själv. Jag tog den till soffan för att hålla den under uppsikt. Då kom höga röster. ”Puck har tagit skon igen!” sa de, som om det var jag som flyttat den.
Jag är Puck. Jag bär ansvaret för säkerheten här. Ingen sko passerar utan min godkännandestämpel.
