Donald Trumps hämndbegär har resulterat i en långsiktig och målmedveten strategi för att straffa dem alla som han betraktar som sina fiender. Under sin tid vid makten har han sparkat tjänstemän som granskat hans affärer, underminerat rättsväsendet och riktat öppna hot mot både politiska motståndare och tidigare medarbetare. Trump har en lista med alla som han vill hämnas på.
De som arbetat med att utreda misstänkta brott inom Trump-organisationen, vid FBI och olika åklagarmyndigheter, har avskedats utan förklaring eller placerats i andra roller långt från inflytande. Andra har tystnat efter offentlig kritik, när pressen från Vita huset blivit för stark. Flera nyckelpersoner inom FBI och justitiedepartementet har tvingats bort, och deras efterträdare har ofta varit lojala mot Trump personligen snarare än mot institutionen.
Rättsapparaten
Rättsapparaten har blivit ett politiskt verktyg i Trumps händer. Tidigare chefer för underrättelsetjänsterna har blivit föremål för rättsliga utredningar efter att de kritiserat honom offentligt. Trump har talat om sina motståndare som kriminella och antytt att de förtjänar att straffas, inte för vad de har gjort, utan för att de utmanat honom. Offentliga uttalanden från honom har ofta innehållit anspelningar på vedergällning. Vissa uttryck är hotfulla till sin karaktär och har tolkats som uppmaningar till rättsliga efterräkningar.
Som exempel så har flera högt uppsatta personer inom det amerikanska rättsväsendet har förlorat sina tjänster efter att ha deltagit i utredningar som på något sätt berört Donald Trump. Ett av de mest uppmärksammade fallen var när FBI-chefen James Comey avskedades mitt under pågående utredning om rysk påverkan på presidentvalet. Comey hade inlett en granskning av Trumps kampanjteam, och beslutet att avskeda honom väckte stark kritik från både politiska motståndare och tidigare högt uppsatta inom underrättelsetjänsten. Det officiella motivet var hanteringen av e-postutredningen mot Hillary Clinton, men tidpunkten och Trumps egna uttalanden gjorde det uppenbart att avskedet handlade om Rysslandsutredningen.
Sparkade
Andrew McCabe, biträdande FBI-chef och tillförordnad chef efter Comey, tvingades bort kort innan sin planerade pension. Trump kritiserade honom offentligt flera gånger, och avskedandet kom efter att McCabe stått fast vid Comeys version av händelserna. McCabe själv har sagt att han blev av med jobbet som en direkt följd av att han vägrade tona ner utredningen mot Trump. Han har i efterhand stämt justitiedepartementet med motiveringen att avskedandet var politiskt motiverat.
Under sommaren 2025 avskedades ytterligare ett tjugotal personer från särskilda åklagaren Jack Smiths team, som haft i uppdrag att utreda Trumps hantering av hemligstämplade dokument och hans försök att ogiltigförklara 2020 års valresultat. Personalomsättningen rubricerades som en omorganisation, men många av de som försvann hade direkta kopplingar till Trumps rättsärenden. Flera av dem hade arbetat med bevisinsamling, vittnesförhör och materialkoppling i de mest känsliga delarna av utredningen. Avskedandena skedde kort efter att Trumps justitieminister Pam Bondi tillträtt.
Fallen utgör delar i ett större mönster där lojalitet blivit viktigare än oberoende. När personer inom rättsväsendet granskar presidenten förlorar de inte sällan sina jobb. Trump-administration har inte gjort någon hemlighet av att den anser lojalitet vara en förutsättning för fortsatt förtroende, och de som inte lever upp till den förväntan får lämna. Det skapar en rättskultur där uppdragets innehåll blir underordnat maktens vilja – och där oberoende myndigheter riskerar att omformas till politiska redskap.
Rosie O`Donell
Trumps hämndlystnad har inte bara riktats mot politiker och tjänstemän. Den har också visar sig vara vara djupt personlig och ofta offentlig. Ett tydligt exempel är konflikten med komikern och programledaren Rosie O’Donnell. Under flera år har Trump attackerat henne i intervjuer, på scen och på sociala medier. Han har kallat henne vid nedvärderande namn, ifrågasatt hennes utseende och intelligens och antytt att hon borde fråntas sitt amerikanska medborgarskap. Vid ett tillfälle har han öppet föreslagit att det borde vara möjligt att dra in medborgarskap för personer som som han anser är otrogna mot sitt land – med tydlig referens till O’Donnell.
Hatkampanjen har haft verkliga konsekvenser, både för O’Donnell och för klimatet kring kvinnor som offentligt kritiserar makt. Konflikten visar hur Trump använder sin plattform för att förvandla personlig irritation till ett offentligt angrepp, med drag av statlig repression.
Det är också ett exempel på hur liten hänsyn Trump tar till den amerikanska grundlagen, konstitutionen, som han svurit att upprätthålla, försvara och följa. En amerikansk president kan nämligen inte dra in någons medborgarskap:
1. 14:e tillägget i konstitutionen
Alla som är födda i USA eller naturaliserade är amerikanska medborgare, och deras medborgarskap får inte tas ifrån dem utan rättssäker process. Det innebär att presidenten inte kan besluta om det på egen hand.
2. Domstol krävs
Det finns bara mycket begränsade juridiska möjligheter att dra in ett medborgarskap – och det kräver domstolsbeslut. Det kan ske om en person till exempel ljugit grovt i sin naturaliseringsprocess, eller deltagit i vissa former av spionage. Men även i dessa fall måste det ske via en rättsprocess, inte genom presidentens order.
3. Högsta domstolen har stoppat försök tidigare
Redan 1958 slog Högsta domstolen fast att staten inte får ta ifrån någon deras medborgarskap som ett straff (fallet Trop v. Dulles). Det betraktas som ett brott mot mänskliga rättigheter.
4. Vad Trump antytt
När Trump har föreslagit att personer som kritiserar honom borde “förlora sitt medborgarskap” – som i fallet med Rosie O’Donnell – är det politisk retorik utan juridisk grund. Det strider direkt mot amerikansk lag och skulle vara olagligt att försöka genomföra.
Rättsprocesser
Trump har också upprepade gånger lovat att inleda rättsprocesser mot sina politiska rivaler. Flera av dessa löften har redan börjat omsättas i praktiken genom att justitiedepartementet lett utredningar riktade mot före detta ministrar, säkerhetsrådgivare och tidigare presidenter. Han har även hotat journalister, universitetsanställda och opinionsbildare som ifrågasatt honom. De som hamnat i skottlinjen har i många fall mötts av organiserade kampanjer på sociala medier och från partianhängare.
Samtidigt pågår en tyst omstrukturering av myndigheter och institutioner. Personer som varit kritiska till Trump har ersatts med lojalister, och intern kritik har tystnat. Det finns ett mönster där opposition inte bara bekämpas politiskt, utan bestraffas med hjälp av statliga resurser. Trumps agerande syftar inte bara till att ta kontroll, utan också till att skrämma bort framtida motstånd.
Effekten är en statlig struktur där lojalitet mot ledaren väger tyngre än kompetens eller oberoende. Resultatet är ett system där makt utövas genom hot, rädsla och hämnd – och där rättvisa blir ett verktyg för att trycka tillbaka kritik snarare än att upprätthålla lag.
Källor:
