Det har kommit till min kännedom att påslakan inte är leksaker.
Jag visste inte det. De är mjuka. De är stora. De hänger ofta halvvägs ner från sängen och viftar lite nonchalant, som om de ber om uppmärksamhet. Så jag gav dem det.
Jag kanske bet i ett hörn. Kanske tuggade lite på en söm. Kanske låg i en för länge och vände runt tills det såg ut som om någon försökt brottas med ett lakan i sömnen. Det är möjligt. Jag erkänner inget, men jag förnekar heller inget.
Det var då människan plockade upp påslakanet, höll upp det som en bevisföring och sa: “PUCK… vad i hela…” och sedan något som lät som ett djupt andetag med ord inuti.
Jag tittade på henne. Hon tittade på mig. Vi kom ingenstans.
Så nu får jag inte “vara med när vi bäddar längre”. Påslakan är “inget att leka med”, säger hon. Jag noterar det. Jag förstår. Jag kommer att glömma det lagom till nästa gång någon lämnar linneskåpet på glänt.
Jag är Puck. Jag arbetar i textil.
0 kommentarer