Jag är inte intresserad av posten. Det luktar papper, stress och mänsklig byråkrati. Det är inget för mig.
Kassar… det är en annan sak.
När någon kommer hem med matkassar ställer jag mig genast i beredskapsläge. Öronen framåt. Blicken fokuserad. Jag inspekterar. Sniffar. Inventerar. Det är ett viktigt jobb.
Jag vet exakt hur en falukorv luktar genom plast, papper och skam. Jag känner doften av kyckling redan i trapphuset. Jag vet vilka kassar som innehåller tråkig grönska och vilka som bär hopp om ost.
Jag är också uppmärksam på felplaceringar. Som när någon ställer ner en kasse på golvet och sedan vänder ryggen till – det är en inbjudan. Inte mitt fel om osten rullade ut av sig själv.
Senast låg där en ask smörgåspålägg i nederkanten. Den levde farligt. Jag kunde ha räddat den. Jag kanske gjorde det. Det råder delade meningar om händelseförloppet.
Nu måste kassarna “gå direkt in i kylskåpet” och jag får inte längre “stå mitt i vägen som ett spärr”. En tax, ett spärr? Jag kallar det kvalitetskontroll.
Jag är Puck. Jag godkänner eller förkastar.