När Hajen hade premiär sommaren 1975 kunde ingen ana vilken inverkan filmen skulle få – inte bara på publiken, utan på hela filmbranschen. Nu, femtio år senare, betraktas den som en av filmhistoriens mest inflytelserika produktioner.
Hajen var filmen som satte Steven Spielberg på kartan och skapade ett helt nytt fenomen: sommarens storfilm. Med en kombination av nervkittlande musik, sparsam användning av monstret och en stark berättelse blev resultatet en succé som kom att förändra hur filmer marknadsförs, distribueras och upplevs.
Hajen bygger på Peter Benchleys roman och kretsar kring en liten badort där en stor vithaj attackerar badgäster. När polischefen Brody tillsammans med en hajforskare och en erfaren sjöman ger sig ut för att stoppa djuret, börjar en kamp mellan människa och natur. Det var en enkel historia, men med Spielberg vid rodret blev den en mästerlig balans mellan skräck och spänning.
Musiken
Musiken av John Williams blev ikonisk. De två hotfulla tonerna som inleder ledmotivet är i dag nästan synonymt med fara.
Den mekaniska hajen som användes under inspelningen av Hajen kallades av filmteamet för Bruce – efter Steven Spielbergs advokat, Bruce Ramer.
Hajen konstruerades i flera versioner för olika typer av tagningar, men tekniken strulade ofta, vilket ledde till att Spielberg valde att visa hajen så lite som möjligt – ett beslut som ironiskt nog gjorde filmen ännu mer skrämmande och effektiv.
Hajen blev snabbt en kassasuccé. Den spelade in över 470 miljoner dollar globalt – en enorm summa för sin tid – och blev den mest inkomstbringande filmen någonsin tills Star Wars tog över två år senare. Framgången banade väg för flera uppföljare, en mängd efterapningar och en ny era för Hollywood.
Men framför allt påverkade Hajen hur film lanseras. Den visades på hundratals biografer samtidigt – en ovanlig strategi 1975 – och backades upp av en massiv marknadsföringskampanj. Det blev startskottet för det vi i dag kallar blockbuster-modellen.
Kraft
Femtio år senare har Hajen kvar sin kraft. Den är fortfarande en av de mest refererade, analyserade och älskade filmerna – och ett bevis på att det största hotet ibland är det vi inte ser.
1. “Bruce” – hajen som aldrig ville samarbeta
Den mekaniska hajen, döpt till Bruce, orsakade som sagt ständiga problem. Den sjönk, läckte, gick sönder och fungerade ofta inte alls. Spielberg kallade hajen “the great white turd” när frustrationen var som störst. Problemen tvingade honom att filma utan att visa hajen – vilket gjorde filmen mer suggestiv och skrämmande.
2. Skådespelare till sjöss – och i sprit
Robert Shaw (som spelade Quint) var notoriskt svår att jobba med. Han drack kraftigt under inspelningen, särskilt till havs. Enligt Richard Dreyfuss (Hooper) var Shaw oberäknelig men också briljant i sina bästa stunder. Monologen om USS Indianapolis, en av filmens mest ikoniska scener, spelades först in när Shaw var kraftigt berusad – och fick tas om nästa dag.
3. Spielberg trodde karriären var över
Inspelningen drog kraftigt över både tid och budget. Universal var missnöjda, och Spielberg var övertygad om att han aldrig mer skulle få regissera en film. Men istället blev Hajen en enorm succé – och öppnade dörren till hans framtida karriär.
4. Filmen skrämde hela världen – inklusive skådespelarna
Efter att ha sett den första färdiga klippningen vägrade flera i teamet bada på flera veckor. Richard Dreyfuss erkände att han fick en “livslång rädsla för havet”. Och publiken följde efter – strandbesöken minskade märkbart efter premiären sommaren 1975.
5. En improviserad klassiker
Den klassiska repliken “You’re gonna need a bigger boat” var inte med i manuset. Den var ett internt skämt under inspelningen, där filmteamet ofta skämtade om att de behövde en större båt för utrustning. Roy Scheider (Brody) kastade ur sig den spontant – och Spielberg älskade det.