Jag säger inte att jag är poet, men jag förstår mig på känslor, och det finns få saker i livet som väcker en sådan omedelbar, rusande glädje i hela kroppen som ett riktigt högt gräsfält.
Det börjar redan vid kanten. Jag nosar, väger vinden, känner att det är dags. Sedan kastar jag mig ut – som en pil, eller kanske mer som en lyckligt studsande Ferrari (låg tyngdpunkt) – rakt in i det gröna kaoset. Gräset slår mot magen, sticker lite i öronen, doftar jord och sommar och möjligheter.
Det här är inte en promenad. Det här är en uppvisning. En improviserad föreställning där jag spelar alla roller: upptäcktsresande, cirkusartist och segrare i en osynlig tävling som jag själv uppfunnit. Jag hoppar. Jag försvinner. Jag dyker upp igen med öronen på sniskan och tungan ute som ett segel. Det ser kanske planlöst ut. Det är det inte. Det är glädje i sin mest sofistikerade och mest renodlade form.
Människorna skrattar. De säger saker som “men titta på honom!” och “han är ju helt galen!”. Jag hör det. Jag noterar det. Jag fortsätter.
För det finns ett slags frihet i högt gräs som inte går att förklara för den som aldrig varit två decimeter över marken med hela världen som hinderbana. Det är som att allt annat försvinner. Inga andra. Inga grannar. Ingen logik, bara jag och gräset och den enkla sanningen att jag är en tax, och det här är mitt element.
Du borde testa, om du någonsin får chansen, men spring inte efter mig. Du kommer inte hinna ikapp.
