Det började som vilken morgon som helst. Jag låg som en korv i filten, precis lagom varm, när min människa frågade: ”Puck, vi ska ut på äventyr.”
Jag tänkte: park? Skog? Kanske en ny doftstig? Så såg jag väskan. Den väskan. Den som betyder resa. Jag började genast inventera vad som behövdes – favoritleksaken, matskålen, och en filt som luktar tryggt (och lite fotsvett).
Efter många svängar, två flygplan, en hiss, en buss och ett mystiskt tåg där allt luktade resväska och parfym, kom vi fram. Till Oslo. Jag vet det, för människan sa det med andakt: ”Puck, vi är i Oslo.”
Först trodde jag att det var Skellefteå i förklädnad, men nej. Det var något med luften. Den luktade… internationellt, som om den gått på universitet.
Jag gick runt med nosen som en fuktig kompass. Det luktade korv på varje hörn. Folk verkade också prata ett slags skällande svenska. Jag lyssnade noga: ”Hei lille venn!” ropade någon. Jag viftade artigt med svansen. Jag är trots allt en diplomat.
Vi promenerade vid Operahuset. människan sa att det var som att gå på ett isberg. Jag tyckte det var som att gå på en väldigt stor, kall ost, och tro mig – jag försökte slicka på den. Ingen smak. Besvikelsen var monumental.
Sen såg jag en annan hund! En norsk lundehund, sa människan. Den hade sex tår. Sex! Jag försökte låtsas att det inte störde mig, men innerst inne kände jag mig som en tax från landet.
Vi åt lunch i Frognerparken. Människan åt något som såg torrt ut. Jag fick smaka hamburgare. Då kände jag att Oslo kanske inte var så dumt ändå. Sen såg jag en staty av en arg bebis. Jag morrade artigt. Den morrade inte tillbaka.
På kvällen gick vi längs vattnet. Jag såg mig själv speglas i ett skyltfönster och tänkte: Puck – du ser riktigt kosmopolitisk ut.
Vi sov på ett hotell där jag fick en egen kudde. Jag drömde om norska korvar, eviga promenader och att någon sa: “Puck, du är Skandinaviens stiligaste tax.”
Vet du vad? De hade rätt, helt rätt.
