En del hundar skäller för att de är rädda. Andra skäller för att de är osäkra. Jag, Puck, skäller för att jag har rätt. Jag är inte högljudd – jag är tydlig. Det är stor skillnad.
Ljud är makt. Det vet varje tax med självrespekt. Därför har jag en bred repertoar:
– Ett kort, skarpt ”voff” för att markera att någon närmar sig ytterdörren.
– Ett djupare ”VROFF!” för fientliga postgångar och hotfulla barnvagnar.
– Ett utdraget, sorgesamt ”ooooooff” för när människan går ut utan mig.
Människorna suckar ibland och säger att jag överreagerar. Fel. Jag förekommer. De ser kanske inte faran i en moped som kör förbi kl. 14:12, men jag gör det. Det är mitt jobb.
De har också ett märkligt förhållande till ringklockan. Den ringer – de reser sig lugnt och går till dörren. Fel taktik. Jag rusar dit först, kastar mig med kroppen mot dörrmattan och låter min stämma dåna genom hallen. Det kallas proaktiv säkerhetstjänst, att någon ibland bara ville lämna ett paket med hundgodis är inte min sak att avgöra.
Inomhus har jag ett subtilare språk. Jag kommunicerar med morrningar, fnysningar och det mycket effektiva tysta-stirret. Det säger: ”Sluta dammsuga.” Eller: ”Jag vill upp i soffan.” Eller: ”Hur vågar du äta ost utan att först rådfråga mig?”
Ibland tränar mina människor på att få mig att vara tyst. De säger ”nej” med lugn röst och klappar mig försiktigt. Jag låtsas gå med på det. Tystnar. Väntar fem sekunder. Sedan skäller jag igen – lite lägre. En kompromiss. Jag är ju rimlig.
De säger att jag är liten men högljudd. Jag säger att de är stora men långsamma.
Tillsammans är vi ett balanserat team.
Låt oss inte glömma vem som har megafonen, och vaktar ytterdörren.
Jag bestämmer när det är dags att titta ut genom fönstret och skälla på absolut ingenting – för att påminna grannarna om att jag finns.
Puck. Tystnadens fiende. Hushållets alarm, och expert på akustisk fostran.
