Mat är inte bara näring. Det är kultur, relation, strategi, och i mitt hushåll är det jag, Puck, som är kökets självutnämnde överkock, sensorchef och matsäkerhetssamordnare.
Varje gång någon öppnar kylen sätter jag igång operation Positionera & Plira™. Jag placerar mig exakt mitt i köket – inte i vägen, men ändå så att de måste kliva över mig. Det skapar rätt psykologiskt tryck. Sedan tittar jag upp med blicken som säger: ”Vad har vi här då? Något som kanske, av en händelse, behöver kvalitetssäkras av mig?”
Människorna tror att de bestämmer över vad jag får och inte får äta. Fel igen. De börjar i alla fall tro det – tills de tappar en bit ost. Jag är där innan den nuddar golvet. De kallar det reflex. Jag kallar det professionalism.
Det finns regler i köket. Regler jag har infört.
- Regel ett: ingen får äta något utan att först visa det för mig.
- Regel två: om någon skalar ett ägg, en banan eller öppnar en påse ost, då gäller närvaro inom två sekunder.
- Regel tre: ingen lämnar köket utan att jag godkänt att allt är uppätet, uppdrucket eller undanplockat. Det kallas kontrollsystem.
Ibland får jag en morot. Det är symboliskt. En gest från dem till mig, som säger: ”Vi vet vem som egentligen har makten.” Jag tar emot det med värdighet. Tuggar långsamt. Markerar att jag uppskattar erkännandet.
Det händer att någon försöker smyga in i köket mitt i natten. För att hämta glass eller kvällsmacka. Då följer jag efter, tyst som en ninja i raggsockor. Jag sätter mig bredvid och stirrar upp. Inte aggressivt, bara intensivt. Det räcker. Skuldkänslan gör resten. Fast mina människor är synnerligen svårflörtade. Jag får ytterst sällan npgot av dem förutom hundgodis och min mat.
Efter varje måltid inspekterar jag golvet. Inte för att jag är hungrig. Utan för att de ska förstå att varje smula är ett misstag. Jag driver dem till renlighet genom passivt övervakande tassarbete.
De tror de äger köket, men det är jag som har nyckeln till deras samvete.
Det luktar smörgås därinne nu. Jag måste gå.
Mitt arbete tar aldrig paus.
