Du kan förledas till att tro att mina människor går ut med mig på promenad. Fel igen. Det är jag som promenerar dem. Jag väljer väg, tempo och när det är dags att stanna för att lukta på ett viktigt grässtrå i tio minuter. Jag är inte disträ – jag är noggrann.
Morgonrundan börjar alltid med en kontroll av ingången. Någon kan ha smugit dit under natten. En snigel, en plastpåse, kanske en fientlig katt. Allt måste undersökas. Därefter väljer jag rutt efter dagsform. Är det regn? Då blir det kort. Jag är ju inte gjord av gummi.
Mina människor bär ibland konstiga kläder när vi går ut – reflexvästar, pannlampor, ibland till och med regnbyxor. De tror det är praktiskt. Jag ser det som ett tecken på underkastelse. De har förstått att jag är ledare för expeditionen och ledaren går först. Alltid.
Under promenaden stannar jag ofta. Inte för att jag behöver – utan för att de behöver. De har så bråttom jämt. Jag ger dem en chans att andas, titta på himlen, kanske reflektera över sina liv. Jag är mer än en tax. Jag är en mobil mindfulnessinstruktör.
Möter vi en annan hund kan jag, beroende på dagsform, välja olika pedagogiska strategier. Ibland nonchalans: Jag ser dig inte ens, du är luft. Ibland tydlig markering: Ett skall och ett hårt stirr. Det är viktigt att sätta tonen. Mina människor hänger i kopplet bakom, som två vimplar i vinden.
När vi kommer hem rusar de in för att ta av sig ytterkläderna. Jag går långsamt, rak i ryggen, med blicken framåt. Det kallas värdighet. De har motionerat, fått luft och en dos disciplin. Jag har gjort mitt jobb.
Sen? Då återgår jag till viloläge. Strategisk vila, naturligtvis. För snart är det dags igen. Människan kanske reser sig för att hämta kaffe. Då… då följer jag med. För säkerhets skull.
Jag är ju trots allt inte bara en hund. Jag är hushållets projektledare. På fyra ben.
