Du kan förledas till att tro att jag, Puck, bara är en liten tax som chillar. Fel. Jag är hushållets ryggrad. Jag är tryggheten, säkerheten och trivselchefen – i en kropp formad som ett avlångt korvbröd med ben.
Min dag börjar, som alltid, med att jag kontrollerar alla rummen. Det är viktigt. Någon kan ha flyttat något. En filt kan ha vikt sig fel. En sked kan ha fallit i diskmaskinen utan att jag fått nosa på den. Det kallas ansvar.
Sen är det soffläge. Soffan är mitt fort, mitt kontor, mitt spaningsnäste. Jag har en exakt plats – vänstra hörnet, med ryggen mot kudden och nosen fri för att snabbt identifiera köksljud.
Människan försöker ibland sitta där. Då stirrar jag. Lägger öronen bakåt. Ett tydligt: “Du vet mycket väl att det här är mitt hörn.” Hen flyttar sig. Jag återgår till viloläge.
Jag vilar mycket. Men det är strategisk vila. Jag samlar energi för plötsliga, kraftfulla insatser – till exempel när någon öppnar kylen. Då är jag där på 0.3 sekunder, som en lurvig ninja med nos för ost.
Ibland tar min människa fram dammsugaren. Det är ett angrepp. Jag håller mig undan, men håller koll. Kommer den kommer nära min filt – då får den en utskällning. Jag har varnat den förut. Den lär sig aldrig.
På senare tid, de senaste dagarna så har människorna satt en tratt på huvudet på mig. Förnedrande och obegripligt, helt obegripligt, samtidigt som en känsla av att något fattas mig insmugit sig. Något är inte som vanligt.
På eftermiddagen vaktar jag fönstret. Går någon går förbi, särskilt med hund, måste jag meddela hela kvarteret. Jag skäller med basröst, så alla vet att Puck fortfarande styr den här gatan.
På kvällen? Då blir jag sällskapsdjuret igen. Kryper upp, placerar mig strategiskt i knäet, rullar ihop mig som ett frasigt frallabröd och suckar nöjt. Människan klappar mig och säger att jag är söt.
Jag vet, och jag är oumbärlig.
