De släppte telefonsamtalet som de nyss avslutat tämligen omgående vilket var typiskt Veronica. Hon pratade inte om jobbet när de var ensamma och när ett ämne var uttömt så gick hon snabbt vidare. Det var sällan det blev några repriser i umgänget med henne
– Du är snabb på att släppa grejor, sa Taggen och gjorde sitt yttersta för att det inte skulle låta som en anklagelse eller som kritik.
– Du ältar en del va, svarade Veronica och log.
– Jag pratade om det med Kristin och hon sa att det var typiskt män, skrattade hon..
– Har du pratat om mig, med andra, frågade Taggen och även den frågan formulerades med stor försiktighet. Han la in ett leende för att understryka att det bara vara det, en fråga.
– Det här väl klart att jag pratat om dig med min flickvänner, sa Veronica med ett skratt. Hon kallade dem det, flickvänner, den ganska stora krets kvinnor som hon ingick i. Till skillnad från taggen så hade Veronica ett rätt stort socialt nätverk och många som hon umgicks med.
– Gör inte du det, med dina vänner, frågade Veronica.
– Jag är man, vi pratar inte om sånt, svarade Taggen.
– Vad pratar ni om då, frågade Veronica och la huvudet lite på sned som för att fokusera extra mycket på honom och det han nu ge till svar.
– Ja, inte vet jag, vi pratar om sport, vädret, fiske, jakt, lite politik men vi pratar inte om hur vi mår eller om våra förhållanden, om vi inte gnäller och beklagar oss vill säga. Då kan vi prata.
– Vi är väl olika där då, konstatera Veronica.
– Du, jag behöver hjälp med min telefon. Jag har väl petat på någon inställning. Kan du se om du kan fixa det. Jag vill se vem det är som ringer men det har slutat att fungera, sa hon och bytte helt ämne vilket betydde att mäns samtal med sina vinner nu var uttömt.
– Nummerpresentatör, sa Taggen.
– Ja, det kan kanske det heter. Kan du fixa det,, sa Veronica och kastade över telefonen till honom.
Det där var två saker som Taggen hade många invändningar mot. För det första skulle han aldrig komma på tanken att kasta sin mobiltelefon även om det funnits tillfällen då han helst av allt skulle viljat skickat den rätt in i närmaste stenvägg men då beroende på den han pratat med, inte på telefonen. För det andra att alldeles för många i omgivningen trodde att om du kan en del om datorer och mobiltelefoner att du kan allt om alla datorer och mobiltelefoner.
I normalfallet så hade Taggen levererat en längre föreläsning runt punkt nummer två men nu var det Verionica som bett om hjälp och det försatte saken i ett helt annat läge.
– Jag kan göra ett försök, svarade Taggen och plockade samtidigt upp sin egne iPhone och gjorde en sökning på hur du aktiverade nummerpresentatör på en Windows Mobile-telefon.
Svaret var enkelt – skicka ett SMS till operatören med en sifferkod.
– Så, klart, svarade Taggen och räckte över telefonen till Veronica.
– Du är ett geni, svarade hon och skickade en slängkyss till honom, reste sig och gick mot köket. Sannolikt för att hämta en ny flaska vin eftersom de just gjort slut på den första.
Veronica bodde stort, i en stor lägenhet, elegant inredd. Inte pråligt, överdrivet utan nedtonat med få saker på väggarna, diskreta gardiner och möbler som utan tvekan hade krävt en hel del tankeverksamhet innan de införskaffades och ställdes på plats. Det passade inte riktigt med Veronicas spontana lite brusiga, högljudda natur men det kanske bodde en inredningsarktitekt i henne, tänkte Taggen.
Själv hade han gjort ett besök på IKEA sedan det gemensamma bohaget med Eva hade delats upp och han landat i sin lilla tvåa. Han har köpt det han måste ha. En soffa, en fåtölj, en säng, ett köksbord med stolar och några mattor. Resten hade han plockat ihop på second hand-butiken om låg i samma kvarter. Det gjorde att hans lägenhet spände över åtskilliga årtionden, en blandad kompott som gav ett ihopplockat intryck. Det gjorde inte Veronicas lägenhet. Här var allt stilrent, anpassat, sammansätt och genomtänkt men hon saknade en sak, en TV. Det tog ett tag innan Taggen upptäckte det för hittills så hade han bara haft ögon för Veronica och de hade allt som oftast något att prata om. De hade ännu inte tillbringat någon tid i hans lägenhet utan Taggen hade sovit hemma hos Veronica sedan den där helgen ute i Stockholms skärgård.
– Gillar du sport, frågade Veronica när hon landade i soffan igen med en ny. öppnad flaska vin.
– Nej, det kan jag inte säga att jag göra. Jag ogillar inte sport men jag har inga lag som jag följer eller så, svarade Taggen, lite söker på vad som skulle komma nu.
– Vi ska gå på hockey Tage, mitt lag kommer till stan, så vi ska gå på ishockey, du och jag, på söndag, svarade Veronica.
– Vilket är dit lag då, frågade Taggen, nyfiken på vart samtalet skulle ta vägen.
– Skellefteå AIK, svarade Veronica snabbt och av alla lag som Taggen möjligen skulle kunnat gissa på så fanns inte Skellefteås klar med på den listan.
– Skellefteå, frågade Taggen.
– Min pappa är från Skellefteå och han höll på AIK, som de säger däruppe så jag äe indoktrinerad, hjärntvättad och håller på Skellefteå.
– AIK, det finns väl redan ett AIK; ett annat AIK, invände Taggen.
– Det där är en gammal tvist och ett gammalt bråk. AIK hävdar att det bara finns ett AIK medan Skellefteå AIK och en massa nara AIK menar att AIK inte har rätten till de tre bokstäverna. Däruppe säger ingen Skellefteå, där säger alla AIK.
– Okej, så vi ska gå på ishockey och se Skellefteå AIK, frågade Taggen.
– Det ska vi, svarade Veronica och tillade:
– Du vill inte veta vilka de möter?
Nu var Taggen inte särskilt intresserad av just det och han var lika lite intresserad av sporten ishockey som han var av Skellefteå AIK som resten han var ointresserad av resten av idolsSverige men nu var det hans hjärtas dam som frågade och då svarade du.
– Jo, vilka möter de, frågade han.
– AIK, det andra AIK.
