av Puck, tax (korthårig, majestätisk, matintresserad)
Låt mig börja med att säga: jag gillar min människa. Hen är rätt okej. Visst, ibland glömmer hen att maten ska serveras omgående, att vi ska gå ut direkt efter det att kopplet har satts på och att vi inte behöver gå ut i skogen om det blåser mycket utomhus. Hen har inte heller riktigt förstått att duvor är fullkomligt livsfarliga djur som ska undvikas till varje pris.
Trots de bristerna så är det stora hela är det en hanterbar relation. Jag styr, hen följer – ungefär som det ska vara.
Min människa tror hen är min chef. Det är bland det roligaste jag har hört. När vi går på promenad är det jag som väljer vägen. Jag använder något som kallas “plötsligt och intensivt stopp vid intressant doft”. Det fungerar varje gång. Människan muttrar, men stannar. Jag vinner.
Lättlurad
Det märkligaste är hur lättlurad hen är. Ger jag hen den där “jag-har-aldrig-ätit”-blicken och ”jag är nära att dö”, så är det fullt möjligt att få dagens första mål mat redan strax efter sju på morgonen. Jag är inte dum – jag har en magisk blick och jag vet det.
Människan pratar också med en röst som är… ska vi säga… lite pinsam? Det är bebisrösten. “Pucki-duu, har du bajsat klart?” Snälla någon, jag är en värdig jägare med anor från grytjakt. Jag kan ta en grävling. Jag kräver respekt, och kanske en leverpastejmacka. Det senare har aldrig hänt. Jag har haft oturen att ha en människa som har haft en väldig massa hundar vilket betyder att människan har ”principer”. Helt onödigt om du frågar mig.
Suckar
På det hela taget så tror jag att min människa faktiskt bryr sig om mig. Hen har satt en röd sak runt halsen på mig vilket var en grunka som skulle hindra en hund från att skälla från början men innandömet är urplockat. Grejen gick tydligen sönder med en tidigare hund så nu sitter det en liten bricka som hen kan pejla – om jag skulle komma bort. Vilket naturligtvis är direkt förnedrande. Jag har de flesta generna gemensamt med en varg och vem har väl hört talas om att en varg kommit bort, någonsin?
Fast, när jag kryper nära i soffan och suckar sådär tungt – då fattar jag att människan är min. På riktigt. När hen kliar mig bakom örat på precis rätt sätt… ja, då kan jag tänka mig att behålla hen ett tag till.
Men bara om matransonerna utökas, ordentligt.
Jag har ett rykte att upprätthålla.
