Morgnar i mitt hushåll är ett spektakel. Jag vaknar först, såklart. Jag har en inbyggd klocka som är exakt inställd på “tio minuter före frukost och tillräckligt tidigt för att orsaka panik”.
Först: stirrblicken. Jag placerar mig fotändan på sängen och bara… tittar. Intensivt. Min människa försöker ignorera mig. Rör sig lite. Drar täcket över huvudet.
Växlar
Jag växlar till viskgrymt. Det är inte riktigt ett skall – mer ett ljud som säger: “Jag kan hålla på hela dagen.” Hen mumlar något ohörbart. Jag svarar med ett djupt suckande ljud som får väggarna att skaka.
Sen kommer det – det magiska momentet: foten når golvet. Spelet är igång! Jag rusar till matskålen med ett tempo som säger “akut hungersnöd i zon Puck”. Min människa hasar efter, fortfarande i något slags pyjamas-liknande tygmisstag.
Här fattar hen sitt första allvarliga felbeslut.
Kaffet först.
Alltså… hen går till köket – och ignorerar min tomma matskål! IGNORERAR DEN! Hen häller upp kaffe, mumlar nåt om “behöver vakna först”.
Jag stirrar. Skålen stirrar. Världen stannar.
Efter några minuter (och ett dramatiskt skrap med tassen mot skålen – en klassiker) kommer frukosten äntligen. Lite torra kulor. Jag kastar i mig maten för att demonstrativt visa att jag är mycket nära att gå under av hunger.
Människan säger då: “Du har fått precis den mängd du ska ha.”
Det är möjligt att det finns rekommendationer, att det finns de som tror sig veta hur mycket mat jag ska ha men jag är Puck, ingen bonnig schäfer, jag är en tax med krav.
Så börjar varje dag. Jag sätter tonen. Människan följer efter, trevande, medan jag vakar och övervakar. Jag vägleder.
Ibland viskar jag till skålen som en slags besvärjelse: En dag kommer köttbullarna åter.
