AI BILD
Jag gillade Cheers, tv-serien om en bar med sina gäster och där Frasier dök upp för första gången i tv-världen. Sen kom Shelley Long in som ny karaktär i tv-serien och allt var över. Det finns tv-serier som likt en boxare går en match för mycket, lägger till en säsong för mycket och som går från att vara älskad till att vara, om inte hatad, så i vart fall ratad och bortvald.
Jag slutade alltså att titta på ”Cheers” och än idag så undviker jag avsnitt där hon, Shelley Long är med. Jag tål henne inte helt enkelt inte. Detsamma hände Frasier men av helt andra skäl. Jag gillade verkligen tv-serien och komedin om psykologen som gör succé i radio, hans bror, hans far och hunden, en Jack Russel. Jag såg på Frasiers tills tv-serien började att gå på tomgång och allt kändes som en upprepning av det som hänt tidigare. Frasier bygger på att två uppblåsta bröder ska misslyckas med att hantera vardagssituationer. Det är så lagomt roligt och det håller inte för en massa säsonger.
Frasier
Idag ser jag inte Frasier överhuvudtaget, inga repriser, och jag inte sett enda enda avsnitt av de nya avsnitten. Kelsey Grammer har fallit i onåd.
Jag fick också nog av misären i The Handmades Tale efter en bit in i den andra säsongen. Hela tv-serien påminner och Lars Ekroths nyhetsuppläsaren i sketchen ”Eländes, eländes elände”. Lars Ekrot var hysteriskt rolig, The handmades Tale, är bara en massa upprepningar.
Tv-serien Sucession älskades av kritikerna, hyllades, fick priser men jag lämnade tv-serien efter några få avsnitt. Har vi inte sett nog av stenrika, dysfunktionella familjer?
Herregud folket, visst kommer ni ihåg Dallas, Dynastin och allt vad de hette?
Jaha, ni var för unga. Jo, det förklarar ju en del.
Gjorts förr
Hur som helst – det har gjorts förr, flera gånger.
Yellowstone däremot – det är andra grejer det. En stenrik, dysfunktionell familj som gillar country. Det är nytt och fräscht det. Dessutom är den seriens den mest elaka, den tuffaste och den absolut jävligaste människa du kan tänka dig att råka att få som fiende, kvinna. Rödhårig på köpet.
High Potential har gjorts massor med gånger ända sedan sir Arthur Conan Doyle och Sherlock Holmes. Adrian Monk är kanske ett exempel som ni snorun … unga kommer ihåg. Hur som helst, den tv-serien håller därför att huvudpersonen har så osedvanligt taskig klädsmak, och då menar jag verkligen taskig klädsmak.
Skrikande
White Lotus, jo jag vet, den älskas av alla av alla och kritikerna applåderar – själv är jag tämligen likgiltig.
Curb Your Enthusiasm såg jag ungefär fem minuter av innan jag fick nog av Larry David som gapande, skrikande, otrevlig gammal gubbjävel.
Amerikansk standup – skrikiga monologer som saknar poäng.
Vid sidan av det här – mitt gnällande så finns det faktiskt en massa bra saker att titta på också – backa bandet, gå tillbaka i Magasin Macken så hittar du massor med tips. Då slipper du dessutom mer av det här kverulerandet.
