Promenad. Det ordet sägs högt i huset ungefär som om det vore ett magiskt kommando. Min människa ropar: “Vill du gå ut, Puck?” och förväntar sig att jag ska hoppa jämfota av glädje.
För att göra honom glad och för att hålla min människa på gott humör så hoppar jag snabbt upp, skäller, springer runt. Hen nöjer sig med rätt lite så det kan jag bjuda på.
På med kopplet, ned för trapporna och sedan är det dags; det är förhandlingstid.
Renar det? Absolut inte. Det är förnedrande att en hund av jaktadlig härkomst ska behöva blöta ner magen. Jag står i dörren och väger mina alternativ medan min människa lockar, hotar, och till slut försöker muta med godis. Det slutar ofta med att jag till sist går med – men enbart för att bevisa hur dramatiskt missnöjd jag är. Jag går exakt till första bästa stolpe. Sedan gör jag det jag ska, på rekordtid, och stirrar anklagande uppåt och överväger att ringa hundombudsmannen, om jag kunde.
Taxväder
Men när det är perfekt taxväder – lite sol, lite vind, doften av en grill i grannskapet och möjligtvis ett spår av något misstänkt kattliknande – då är det jag som leder. Bokstavligen. Jag är längst fram, kopplet är spänt som ett bågsträng, och jag har mål. Målet är oklart, men det finns.
Min människa verkar ha en idé om att promenaden är en “runda”. Det är fel. Det är ett doftdrama i hundra akter. Jag måste nosa på varje buske, varje stubbe, varje grässtrå. En gång stannade jag i tolv minuter vid en fläck där det eventuellthade suttit en kråka 1998.
Människan försöker ibland skynda på. Hen säger saker som “kom igen nu, Puck” och “vi går vidare”. Jag svarar med att stanna helt. Jag har fyra ben – men jag använder bromsarna med kirurgisk precision.
Hemåt
Sen kommer det farligaste momentet: återvändandet. Jag märker direkt när min människa vänder hemåt. Det gillar jag inte. Jag börjar gå långsammare. Låtsas hitta en doft. Plötsligt stannar jag bara. Protestmode: aktivt.
Till slut är vi hemma. Jag går in, tar ett varv i hallen, och lägger mig demonstrativt i min korg vid dörren. Då inträder en vapenvila, till det är dags för nästa promenad.
