Avlyssnat djupt inne i det brittiska regeringskansliet – i ett helt vanligt, grått fikarum.
– Du jag har kommit på en grej.
– Jaha, vad har du kommit på då?
– Ja, alltså det är ett förslag på en ny lag.
– En ny lag, spännande, berätta?
– Jo, så här va. Vi har ju problem i brottsutredningar att komma över information som de här jättedumma kriminella skickar mellan varandra. De krypterar ju det som sägs och skrivs, är du med?
– Ja, absolut, jag är med.
– Jag tänkte så här att om vi tvingar de som utvecklar de här sakerna att se till att informationen går att läsa i alla fall så kan ju polisen och åklagarna som utreder brott komma över informationen.
– Det är ju faktiskt en närmast briljant tanke. Du menar att vi stiftar en lag om att krypterad information ska gå att läsa så löser det en väldig massa problem?
– Ja men precis. Så tänkte jag.
– Har du tänkt på utredningen då, kommer inte det här att kosta en väldig massa pengar?
– Många pengar bliré men det kan det vara värt. Vi löser ju ett jätteproblem.
Så här långt in i konversationen kliver en tredje individ in i det lilla grå fikarummet. En yngre man, hornbågade glasögon, djupt försjunken i sin mobiltelefon. Han har tränat upp sin förmåga att gå, prata och titta i sin übersmarta telefon, samtidigt. Ett jätteframsteg för evolutionen.
– Det går inte, säger den yngre mannen.
– Vadå det går inte?
– Ja,. alltså det du föreslår går inte.
– Det är väl klart att det går. Det är ju bara att utreda och sedan lägga fram lagförslaget. Allting går med lite god vilja.
– Tekniskt så går det inte.
– Du, tekniskt, kan du sätta folk på mars och få hem dem så är det klart att det här går också.
– Vi kan inte sätta folk på mars och det du föreslår går inte.
– Du saknar vilja, du vill inte, säg som det är.
– Det är möjligt men hela poängen med den här typen av kryptering är att den inte ska gå att avlyssna eller samla in i läsbart skick sedan den krypterats. Informationen krypteras av avsändaren och dekrypteras av mottagaren och den kan bara avkrypteras hos mottagarens, i hens telefon exempelvis.
– Då får vi väl avlyssna det i mottagarens telefon då!
– Det går inte. Då kan ju den som avlyssnas veta att hen är avlyssnad. Är det då en skurk så är ju liksom hela alltet meningslöst.
– Det förstås men då måste de som tillverkar sina här saker se till att vi kan plocka in informationen på vägen och läsa vad de skriver eller pratar om.
– Det är ju det som inte går, tekniskt, alltså.
– Vi är britter, det är klart att det går.
– Ja, ja, gör dom du vill men nu vet du att det inte går i alla fall.
Nio månader senare har en brittiska regeringen lagt ned en betydande summa, flera miljoner pund på en utredning som kommit fram till – det går inte. Vi är tillbaka i samma fikarum, nu nymålat i en märkligt obestämd grön kulör.
– Du, det gick inte.
– Trist, efter en så omfattande utredning. Vi sysselsatte ju en väldig massa människor med det här. Vad ska vi göra nu då?
– Jag tänkte föreslå en ny lag där det ska vara obligatoriskt i brittiska skolor att lära ut konsten att gå på vatten.
– Briljant, nyskapande, djärvt, modigt och vågat. Än en gång visar vi britter vägen in i framtiden!
– Det går inte.
Samme yngling har inträtt i rummet och han tittar fortfarande inte upp från sin mobiltelefon.
