Alla, de flesta är värda en andra chans, en ny chans, och när Fraiser med Kelsey Grammer gjorde comeback så tänkte jag ge tv-serien en ny chans men inte – jag gillar inte Frasier i den nya versionen heller. När tv-serien sändes första gången mellan 1993 och 2004 så såg jag några avsnitt, inte fler. Jag gillade aldrig Frasier.

Jag gillade Frasiers pappa och hans hund, en Jack Russel, resten var alltför förutsägbart och byggde alldeles för ofta att den inskränkte (insödade) Fraiser försatte sig i taskiga situationer därför att han helt enkelt var dum i huvudet. Han missbedömde andra människor, tycktes helt oförmögen (ibland) att passa in i sociala sammanhang och var i lika delar korkad som fördomsfull. Något förvånande kan tyckas med tanke på att karln alltså är psykiatriker. Rimligen borde han känna till en del om det mänskliga psyket – men icket.

Den här andra gången räckte det med 10 minuter för att inse att jag inte ändrat uppfattning. Därför blir det ingen recension av den nya upplagan av Frasier.

Förstört

Jag har några andra såna här reliker som legat och skräpat och som förstört karriären för en del skådespelare och artister. Förstört i så måtto att jag aldrig gillat dem. De har naturligtvis haft mycket framgångsrika karriärer ändå. Vad jag tycker är tämligen egalt. Shelley Long dök upp i Cheers, Skål, och förstörde den tv-serien fullständigt för mig vilket jag aldrig förlåtit henne för.

Kelsey Grammer dök för övrigt upp för första gången som Frasier just i Cheers som en av stamkunderna runt bardisken. Figuren blev nämligen populär, det skapades en egen tv-serie som blev en stor framgång. Det är inte många komedier som sänds så länge i amerikansk tv, från 1993 till 2004.

Succession, historien om en rik familj där alla i varierande grad uppträder svinaktigt mot varandra. En dysfunktionell familj som i ena sekunden kan lämna över en klocka i present ill ett värde av en 10-15 normala årslöner och sedan i nästa sekund köra kniven i ryggen på mottagaren (bildikt) hyllades av kritikerna men jag såg inte många avsnitt. Jag har svårt för skildring där de medverkande konsekvent behandlar i stort sett alla andra mycket illa. Därför såg jag bara några avsnitt av historien om Uber, Super Pumped. Jag har ingen större behov av att titta igenom en längre tv-serie med en fullblodsidiot som framställs som hjälte.

Frasier

Det är det som problemet med Frasier. Han är en översittare som skickar gliringar omkring sig där omgivningen, andra är måltavlan. Jag har svårt för mobbare och de som behandlar anställda och medarbetare som varor, som produkter som du plockar ur allt du kan ur och sedan kasserar. Det är en vidrig machokultur (kvinnor är sällan så här dumma) som odlades inom Apple där Steve Jobs team sprang omkring med t-shirt med siffran 80 på. Det motsvarade en normal arbetsvecka, 80 timmar, och det hyllades som något slags ideal inom Apple, på den tiden.

Så efter 10 minuter av nya Frasier så har jag fått nog och slår av. Den är inte värd en andra chans.

I efterhand visar det sig också att Kelsey Grammer är Trump-supporter. Det underlättar inte om jag säger så, och även om du inte ska blanda in och döma folk efter sina politiska åsikter så finns det undantag. Seglar du iväg ut på den mest extrema vänster- eller högerkanten där grundläggande demokratiska värden väger lätt så har du straffat ut dig i min bok.