New York Islanders utmanade om Stanley Cup-titeln för bara några säsonger sedan, pressade Tampa Bay till en sjunde och avgörande match. Tampa Bay vann sedan Stanley Cup och det är jag övertygad om att det hade Islanders också gjort om de vunnit den avgörande matchen. Islanders idag är inte samma lag, inte just nu och har förlorat sju matcher i rad och tappat tämligen klara ledningar i flera av de matcherna.
Jag har en sak jag skulle vilja berätta …
Jag följer flera lag som jag betraktar som mina lag:
- Södertälje Sportklubb satsar på att gå upp i SHL. Det går sådär. SSK ligger på tionde plats i HockeyAllsvenskan just nu – långt, mycket långt från topplagen. Björklöven har nästan spelat in dubbelt så många poäng.
- Los Angeles Lakers är inte samma storlag längre. Lakers dominerar inte, förlorar lika ofta som de vinner och ligger på åttonde plats i NBA.
- New York Yankees en av världens mest vinstrika klubbar alla kategorier har bara Boston efter sig i AL East.
- Skellefteå AIK ligger förvisso på en åttonde plats men SHL är rekordjämn. Ledande Färjestad har 34 poäng, Skellefteå har 26 så där är det inte nattsvart.
- Bayern München ligger på en andra plats i tyska Bundesliga och har fortfarande en god chans att vinna titeln.
Malmö FF är svenska Mästare i fotboll för 23:e gången. Allt avgjordes i den sista matchen mot Elfsborg där MFF var tvingade att vinna – och gjorde det. - New York Islanders ligger näst sist i Metropolitan med 13 poäng, Rangers som leder har 21 inspelade poäng.
Blandad kompott som synes men några av lagen ovanför följer jag mera nära än de övriga. Lag som betyder lite mer.
Ljuger
Jag intalar mig att jag inte bryr mig, att det bara handlar om sport men då ljuger jag. Skellefteå AIK och New York Islanders tar störst plats i mitt hjärta tillsammans med Malmö FF. Skellefteå därför att jag jobbade inom föreningen i mer än tio år. New York Islanders därför att min första idol hette Stefan Persson och var back i den klubben. Malmö FF därför att en annan idol, Bosse Larsson, spelade i MFF. Det är tre lag som betyder mer, som är en del av en idrottslig vardag och där jag borde kunna ruska av mig en förlust men det kan jag inte.
Inom Skellefteå AIK hade en en grundregel att allt det som sades efter en förlust behövde du inte be om ursäkt för 24 timmar efter det att slutsignalen klingat ut. Det gjordes ett tillägg till den regeln efter ett tag. Jag, dåvarande klubbdirektören och sportchefen fick tidsperioden utökad till 48 timmar.
Inte vackert
Jag och en god vän följer Skellefteå AIK match efter match och är vi inte i samma lokal, på arenan eller tillsammans så kommenteras allt via meddelanden. Det är onyanserat, orättvist, kategoriskt och fullt av svordomar. Det är inte vackert och jag har bett Kärleken att omgående radera alla konversationer i den händelse att jag skulle trilla av pinn.
Vi har använt samma svordomar så ofta och återkommande att stavar vi dem fel så korrigeras de av rättstavningen. Skulle laget hanteras så som vi vill så hade minst hälften av alla spelare och ledare sålts och fått sparken efter varje förlust.
Konversationen är inte vacker.
En förlust är en personlig förolämpning och tillsammans har vi läst en oerhörd massa böcker, vi har akademiska betyg och rent intellektuellt så inser vi båda att vi är mer än lovligt barnsliga, tjuriga, orättvisa och att vi låter reptilhjärnan styra oss i alldeles för hög grad. Vi borde veta bättre men det är som sagt inte vackert.
Så när jag säger att jag inte bryr mig, att det bara är sport, en lek och underhållning så ljuger jag.
Medgångssupporter
Jag är dessutom den allra värsta sorten av supporter – medgångssupporter. Jag byter färg på klockarmbandet, telefonens omslag i lagets färger – om de vinner. Så just nu är klockans armband i Titan och min iPhone har ett grönt skal – iMac 3G. Till medgångssupporter kan också läggas en vidskeplighet som trotsar allt sunt förnuft. Jag har, och detta svider att medge, på fullt allvar ätit lunch på ett och samma ställe flera veckor i rad därför att laget just då vann sina matcher. Min ursäkt – på andra sidan bordet satt en sportchef för just detta lag.
På fullt allvar sitter alltså två vuxna män och äter lunch, en gång i veckan, på samma ställe i tron att detta på minsta sätt ska påverka laget.
Jag sa ju att det inte är vackert.
Nu kanske detta inte var riktigt hela sanningen – vi behövde komma ifrån, prata av oss och då gjorde vi det på ett och samma ställe, varje vecka. Tills laget förlorade vilket var ett tecken på att nu var vi fria att äta var vi ville.
Prestera på topp
Förnuftsmässigt så inser jag ju också att eftersom jag nu har så många lag som är mina lag så rent statistiskt så är det högst osannolikt att alla dessa lag skulle prestera på topp, samtidigt. Nu är jag inte förnuftigt, inte på en fläck, när det gäller mina lag. Tvärtom så är jag helt oresonlig när det gäller mina lag. De ska bara vinna, alltid och varje match vilket ju är ännu mera orimligt
Logiskt sett så vet jag ju allt det och jag inser att det är en utopi, en omöjlighet men ändå – måtte, du vet vem, ta mitt lag om det förlorar.
Det är inte vackert.
Till denna omöjliga ekvation hör också att jag har rätt att kritisera, gnälla, kasta svordomar omkring mig men inte utomstående. Håller du på ett annat lag så äger du inte denna rätt. Du har rätt att kritisera ditt lag av samma skäl som jag inte har det, kritisera ditt lag. Mitt är mitt och ditt är ditt. Så är det bara.
Svarta listan
Bland alla andra lag så finns det lag som hamnat på svarta listan. Den listan heter egentligen något annat och den innehåller lag som ”det där andra AIK”, ett tag som spelar i en arena som är rund men som heter något med fyrkantigt och ett tag som spelar i en stad söderut vars namn vi icke nämner. Det finns ett lag norrut också vars namn vi icke heller nämner.
På min lista finns alltså fyra lag, alla hockeylag och rivaler på en nivå som är svår att beskriva. En del kallar det för hat, vilket det är men inte i den traditionella betydelsen. Det är snarare en slags hatkärlek som bottnar i att det är lag som mitt lag absolut måste vinna mot. Lag där en förlust inte bara svider, inte bara sitter i under 48 timmar utan längre än så. ”Det andra AIK” kommer nästan med modersmjölken. Är du uppvuxen i Södertälje, har spelat i Spaif och SSK så tycker du hjärtligt illa om något av 08:a lagen. Det bara är så. Nu spelar ”det andra AIK” inte i samma serie som Skellefteå AIK men väl i samma serie som SSK så hatet hittar fortfarande sin näring. Problemet med ”det andra AIK” är att på den tiden så Skellefteå spelade i samma serie och folk från den klubben på på besök så visade det sig att de var odrägligt trevliga. Det är de förmodligen fortfarande. Sånt är jobbigt.
Rivaler
När Islanders var inne i sin tidigare förlustperiod så kunde vi fans och supportrar leva med 15-20 förluster i rad bara de vann mot ”Raggs”. Det fattade även Islanders och de vann mycket riktigt ofta just de matcherna.
Söderut finns ett hockeylag som är Skellefteås värsta rivaler och det hatet vårdas ömt, av båda lagen. Det finns klassiska möten varav flera omtalas fortfarande. I en match var vaktmästarna tvungna att släcka ned hela hallen därför att båda lagen slogs redan på uppvärmningen, innan domarna hade kommit in på isen. Det är en rivalitet som ishockeyn behöver och som är den näring som håller supportrarna på fötter en hel lång hockeysäsong och även om du inte får en enda Skellefteå-supporter att medge det offentligt så vore det en injektion för hela ishockeyn i norr om laget söderut tog klivet upp i SHL. Det skulle innebära tre derbyn och rivalmöten per säsong.
Laget norrut har jag inte samma problem med. När Skellefteå spelade i ligan under SHL, eller Elitserien som det hette på den tiden, så noterade jag att många skelleftebor höll på just detta lag därför att det var ett lag från norr. Det var inga problem därför att lagen spelade i olika serier. Sen gick Skellefteå upp i SHL och med ens stod det klart för oss att de där i norr – de hatade oss, utan vi riktigt fattade varför. Numera gör vi det så vi hatar tillbaka.
Så det här med sport är inte vackert, inte minst därför att jag ljuger, till och med inför mig själv.
