Det är något speciellt med lite mindre städer, förvisso tätort men ändå inte riktigt lika stora som Malmö, Göteborg eller Stockholm. Städer där utbudet kan te sig något begränsat men där det som finns vårdas och värderas desto högre.
Skellefteå, Mora, Leksand och Ängelholm är exempel på lite mindre städer och orter där ishockeyn är extremt viktig och där ishockeyn är ett sätt att synas och slå storebror på käften – beroende på vem storebror nu kan anses vara. Du skulle däremot aldrig få en anhängare till Skellefteå AIK att kalla Luleå, Stockholm, Malmö eller Göteborg för storebror. Det finns inte i deras vokabulär, eller kanske ska jag säga i mitt för jag är en av de svart/gula. Lillasyster det är Björklöven (Umeå), det vet alla, sedan länge.
Omfamnade kärlek
De här städerna kännetecknas av en omfamnade kärlek av sitt hockeylag, ortens hockeylag på ett sätt som de riktigt stora städer inte kan mäta sig med. Luleå och Umeå är universitetsstäder men de skiljer sig från Stockholm, Malmö och Göteborg i det att deras hockeylag också är viktiga men Umeå spelar i Allsvenskan och får av naturliga skäl inte samma uppmärksamhet och även om Luleås anhängare är bland de mest fanatiska och enögda i hela hockeySverige så når de ändå inte riktigt upp till Skellefteås och Leksands nivå. Luleås fans kännetecknas av att det är de mot resten av Sverige precis som Bodens anhängare – det är en ”vi mot världen”- attityd som du inte hittar bland Leksands och Skellefteås fans på samma sätt. Det är fanatism med två olika utseenden och innehåll.
Bygd
Skillnaden ligger i hur en hel bygd står upp för sitt lag. Det är det som skiljer Skellefteå och Leksand från Luleå. När Skellefteå går till slutspel, vilket de gjort i stort sett ända sedan de tog klivet upp i SHL (dåvarande Elitserien), så ser du det redan vid infarten, innan du kommit in i stan mäts du av skyltar som förklarar att den här stan spelar hockeyslutspel – hela stan. Skyltfönstren går i svart och gult och kommunen brukar också förse parkerade cyklar med svart/gula sadelskydd, för att liksom markera vad stan handlar om.
Det är fullt normalt att gå på jobbet i en AIK-tröja (det andra laget från de södra regionerna av landet för ursäkta, här uppe heter Skellefteå AIK), sluta tidigare matchdag för att hinna hem äta och byta om – ifall du inte vågar eller vill ha matchtröjan på dig på jobbet. En god vän har alltid matchtröja när Skellefteå spelar, även när han jobbar hemma. Det är på den nivån det ligger.
Svalnat
Mitt eget hockeyintresse har svalnat något, bara lite men något. Dessutom delas och splittras det mellan tre lag så en hockeysäsong för mig innebär att jag sover i skift (ibland) och att jag försöker att hänga med New York Islanders, Södertälje Sportklubb och Skellefteå AIK.
I veckan startade en ny hockeysäsong i den mest svart/gula av städer. Traditionsenligt så drogs säsongen igång med den första isträningen och även om det inte var fullsatt så hade drygt 4 000 hockeyälskare sökt sig till det som marknadsförarna kallar Skellefteå Kraft Arena men vi andra kallar ”Ladan” eller ”Templet”. Traditionen startade redan när Skellefteå vandrade i dödsskuggans dal och befann sig i fel division (Allsvenskan). Flera gånger så har träningen fått skjutas upp därför kön med bilar ringlat enda ned till den första rondellen strax innan stan, eller schtaan som många säger. Det har varit fullsatt flera gånger, över 6 000 i publiken och jag har varit med om att försöka att lugna ned spelare utifrån som visserligen fått höra om den första isträningen men som blivit bleka om nosen när de inser att det sitter en fullsatt arena därute och väntar på dem. Ärrade NHL-veteraner har konstaterat ”this is nuts” innan de klivit in på isen och vi har sett lagkaptener dratta på ändan därför att de glömt att plocka av sig skridskoskydden i nervositeten.
Isträningen
Dn första isträningen var också en käftsmäll riktad mot alla större städer när den föddes. Skellefteå AIK (jag var med i föreningen på den tiden) ville starta säsongen med något speciellt, något som andra inte hade. Vi hade en klok klubbdirektör som var med och kläckte iden men som i nästa andetag klargjorde att det inte fick kosta en massa pengar. Det sa den klubbdirektören ofta och det blir lätt så när du varit med om att lotsa föreningen ur en hotande konkurs (jag var med på den tiden också). Respekten för pengar och pengars värde satt sedan dess i väggarna, och gör det fortfarande.
Så med rätt små medel föddes den första isträningen och det var nog egentligen inte så dumt därför att har du lite pengar att röra dig med så blir du uppfinningsrik, inte minst blir du världsmästare på att övertala folka att jobba gratis. Du har också en chans att involvera många och låta många att vara med. Vi lärde oss också att vända på allt, inte bara på slantarna. När laget missat avancemang och resten av Sverige utmålade oss som klubben som var sämst när det gäller tryckte vi upp t-shirts med texten ”Nästa år då jäv…” Vi lärde oss att ladda om, ta nya tag och det fanns klocka hjärnor i föreningen som hela tiden ville bli bättre.
Little Big Man
Jag har styrt bilen hemåt efter ännu ett missat kval upptill i seriesystemet med en klubbdirektör i bilen. Vi sa inte ett ord förrän i Robertsfors där direktören yttrande sina första ord på ett bra tag ”Du den där backen XX, är inte han rätt bra?”. Då började en ny säsong med samma mål, vi ska upp, och vi hade blivit bättre på att ta motgångar, analysera och sedan ladda om. Skellefteå AIK blev som, Dustin Hoffman i ”Little Big Man” – ”Little Man Will beat Big Man is he just keeps on coming”.
Idag är AIKs första isträning en etablerad företeelse. Det är så vi inleder hockeysäsongen här i den svart/gulaste av städer.
