Det pågår ett slutspel i NHL, Stanley Cup, och när du läser detta så kanske du redan vet vem som fick höja den stora, fula bucklan men det är inte ishockey detta ska handla om. Det är om de som ska rapportera och förmedla, de som ska ge oss tittare en uppfattning om vad som händer – utan att vara på plats.
Det handlar om journalister som ställs inför ”Mission Impossible” – referera och kommentera utan att vara på plats.
Trodde du att Niklas Holmgren och Håkan Södergren var eller är på plats?
Inte då ViaPlay ville inte betala flyg, hotell och traktamenten så de sitter i Stockholm och tittar på TV. Precis som du.
TV
Första gången jag kom i kontakt med denna, i min ögon mycket märkliga typ av journalistik, var för nu ganska många år sedan, efter det att jag slutat som journalist. Den lokala tidningen ringde och frågade om jag kunde hoppa in och referera ishockey, en enda match, jag har glömt vilken. Matchen skulle spelas en 10-15 mil från Skellefteå så jag tänkte, naivt, att det var väl bara att slänga sig i bilen då och köra ned men icke så. Matchen sändes på TV nämligen och tidningen ville att jag skulle sätta mig hemma i soffan och rapportera skrivandes, i textform om det jag såg. Sen skulle jag vara inloggad på ett slags chatt och svara på eventuella frågor.
Det första fattade jag. Kan du inte titta på TV, du kanske jobbar skift eller inte har en tv tillgänglig så kan textrapportering fungera som substitut. Det andra fattade jag däremot inte. Hur skulle jag kunna svara på frågor om jag inte var på plats?
På plats
Jag tackade nej, vänligt men bestämt och insåg att alla de gånger om jag trodde att tidningarna var på plats så satt de framför en tv. Numera är det vardagsmat. Fotboll, ishockey och en mängd andra sportevenemang refereras från en studio. De som ska berätta vad som händer är inte på plats vilket i sig är en duktig logisk kullerbytta.
Kvällstidningarna är inte sena att skälla på tv-kanalerna för just detta men har alltså inga som helst problem med att själva sätta en av de egna journalisterna framför en tv och rapportera medels text och sedan hänvisa till CMores eller ViaPlays sändningar. Följden av det blir att i en studio någonstans så sitter kommentatorer och experter i en tv-studio och tittar på tv samtidigt som det de säger används som underlag för det kvällstidningarna skriver – av journalister som också sitter och tittar på tv. Information som förmedlas till – just det, tv-tittare.
Frågan är väl då om vi inte skulle kunna klara av det på egen hand, titta på tv?
Kanaler
Ibland erbjuder amerikanska tv-kanaler båda lagens kommentatorer, två olika ljudströmmar, speciellt om vi nu dröjer oss kvar vid NHL. Där har lagen ofta egna kommentatorer som sänder hemma- och borta-matcher vilket blir en slags egna tv-kanaler, även om de kanalerna inte ägs av lagen. Håller du på New York Islanders, vilket alla människor vid sina sunda vätskor gör, så kan du välja MSG och deras sändningar. Har du den taskiga smaken av att hålla något annat lag så kan du välja ett annat bolaget och de kommentatorerna.
Vid några tillfällen så har det hänt att kommentatorernas ljud fallit bort och det har gjorts sändningar helt utan kommentatorer. Fascinerande sändningar faktiskt för det blir väldigt mera likt att vara spå plats, du hör publiken, kan prata med omkring de omkring dig utan att störas av att andra ska berätta för dig vad du ser. Tolka nu inte det som att kommentatorer inte tillför något. Det gör de och det är en tillgång att få en experts syn på olika saker, få en regel förklarad för sig och så vidare men om valet ligger i att sitta och lyssna på någon annan som också tittar på tv så tror jag att jag klarar den uppgiften helt på egen hand.
Otrogna
Är nu denne någon dessutom en kommentator som jag inte tål, det finns såna, så byter jag antingen snabbt till en amerikansk sändning eller så slår jag av ljudet,
Tv-kanalerna mår inte bra just nu. CMore har tvingats att släppa rättigheter till andra och tappar tittare. Viaplay har nyligen vinstvarnat vilket betyder att tv-kanalen förlorar pengar. Vi tittare är notoriskt otrogna och säger upp hockey-abonnemang och fotbollsabonnemang mellan säsongerna – alltså de rättigheter som kanalen kan ha betalat mest för och nu pratar vi inte miljoner i licenspengar utan miljarder.
Sporträttigheter i tv-världen är oerhört dyra och de bildar också starten på dominobrickor som leder till att lagen i SHL numera får en 50-70 miljoner kronor om året i licenspengar. Det senaste avtalet skrevs under 2020 och beräknas ge runt 5 miljarder kronor till SHL-klubbarna. Fem miljarder kronor för ett sexårigt avtal – det är drygt 830 miljoner kronor per år. Räkna om det i antal abonnemang så inser var och en varför CMore och ViaPlay kostar så mycket mer än Netflix och de andra. Nu plockar kanalerna in pengar på mer än abonnemang naturligtvis. Det är reklamen som står för de stora intäkterna men du kan inte sälja reklam om du inte har tittare så antalet abonnemang lever i symbios med annonspengarna. Det nuvarande avtalet löper ut 2030 så fram till dess kan SHLs kassörer och klubbdirektörer räkna med stora, stadiga intäkter.
Betala
Dominobrickorna sträcker sig ut i verksamheten. Spelarlönerna har skjutit i höjden, för att ta bara ett exempel, och klubbarna har snabbt ställt om till en tillvaro med hög omsättning och mycket pengar. Vad som händer efter 2030 vet ingen och få tycks vara villiga att leka med tanken att tv-kanalerna kanske inte har råd att hänga med längre, kanske inte kan betala lika mycket.
Mitt i denna pengakarusell så försämras produkten, det som erbjuds, är så till den milda grad nedgraderad att finalen i världens bästa hockeyliga kommenteras av två personer som tittar på TV.
Precis som du.
