Den förra socialdemokratiska regeringen tillsatte ett så kallat ett nationellt cybersäkerhetscenter. Hela tanken och poängen var att stärka  Sveriges cybersäkerhet. Riksrevisionen konstaterar nu en en rapport, med svidande hård kritik, att ingenting har hänt, ingenting har blivit bättre och arbetet har kostat en massa pengar och varit ineffektivt.

Riksrevisonen kan ibland vara hård i sin kritik, mycket hård, men inte ens Riksrevisionen brukar uttrycka sig i sådana här hårda ordalag. I myndighetsSverige är det dessutom lite av tradition att försöka att linda in hård kritik i något mindre hårda ordalag, speciellt om kritiken riktar sig mot regeringen som ju som bekant sitter på pengarna och få eller ingen vill kalla i eget bo, eller i det bo som fördelar pengar och resurser.

Riksrevisionen har därför granskat om regeringens arbete för att stärka Sveriges informations- och cybersäkerhet har varit effektivt. Riksrevisionens övergripande slutsats är att regeringens arbete inom området inte har varit det. Den centrala bristen är avsaknad av strategiska avvägningar och prioriteringar som inriktar informations- och cybersäkerhetsarbetet. Ett tydligt exempel på brister i strategiska avvägningar är hur Sverige arbetar med frågorna i och gentemot EU. Arbetet i EU bedrivs i hög takt och om Sverige inte är med och påverkar det arbetet tidigt är risken stor att det internationella regelverket inte gynnar svenska intressen i samma utsträckning som annars hade varit möjligt.

Riksrevisionen

Smaka på orden ovan. Det är ord och inga visor, inga omskrivningar, inga förmildrande omständigheter. Sedan detta nationella cybersäkerhetscenter skapades har ingenting hänt vilket ju onekligen får betecknas som ett fiasko eftersom hela tanken med ett nationellt center torde ha varit att samla styrkorna, analysera var problemen finns och sedan åtgärda dem – om inte annat så i förebyggande syfte.

Det saknas en analys om vilka utmaningar vi står inför vilket ju annars brukar vara där du börjar. Du tar reda på var det brister, vad som kan hända och sedan gör du en åtgärdsplan där du åtgärdar de allvarligaste bristerna först.

Det finns ingen sådan analys konstaterar Riksrevisionen.

Nu skulle du ju kunna konstatera att ”Jaja det var ju illa men då får vi väl sätta fart då”. Problemet är att det inte finns angivet vilka som är ansvariga så vi vet inte vad som ska Götas, måste göras och bör göras och vi vet inte vem som är ansvarig.

Nej, det är inte jag som påstår det – det är Riksrevisionen

Arbetats

Så hur har arbetet bedrivits då kanske ”vän av ordning” och ”rolig skattebetalare” undrar – får det har arbetats, det har det. Riksrevisionen har tittat på det också.

Alla jobbar åt det håll som gynnar regeringen och myndigheterna, alltså var för sig eller lite som de själva tycker. Det finns ingen samordning, ingen prioritering nämligen.

– Regeringskansliet och myndigheterna arbetar utifrån sina respektive ansvar och uppdrag, utan att de åtgärder som vidtas värderas eller rangordnas utifrån vad som gynnar Sverige som helhet, säger Marcus Pettersson, projektledare för granskningen, i ett pressmeddelande.

Notera nu att Riksrevisionen släppt en rapport och ett pressmeddelande med lika alarmerande som stenhård kritik inom ett område där utveckligen går i överljudsfart. Sverige, regeringen och myndigheterna borde med andra ord ha satt fart utav … för länge sen.

Halkat efter

Sverige hänger inte med och har halkat efter EU och det arbete som sker inom unionen vilket i klartext betyder att vi missat chansen att påverka.

Så för att summera – ingen vet vad den andre gör, det saknas en plan, ingen vet vem som är ansvarig eller vad som ska göras, eller borde göras.

Det är faktiskt är upprörande amatörmässigt.