Jag beundrar de supportrar som envist sitter kvar när deras favoritlag bjuder på allt annat än underhållning. Jag beundrar dem som sitter där och genomlider matcher där ingenting stämmer och där målen ramlar in hela tiden – motståndarna gör mål. Jag tillhör inte dem, jag är inte en sån supporter.
Jag har varit det, under en massa år, och jag har varit med om att förlora i förlängning, på straffar, målskillnad och jag vet inte vad. Jag har åkt hem i bilar och bussar där du kan ta på tystnaden sedan laget missat chansen att vinna en serie, ta hem de poäng som behövs för att inta ramla ut eller ännu värre – inte avancera uppåt i seriesystemet. Jag har ätit middag med kan som haft matchboll och som ”bara” ska slå ett tag som inte har något att spela för och jag har sett rutinerade, etablerade spelare få gummiarmar, tappa allt de kan och förlora den match de skulle vinna och som de tränat och spelat hela säsongen för att vinna.
Pissoar
Jag har stått i en pissoar bredvid en namnkunnig hockeyspelare som suckat tungt och konstaterat ”jag har fan inte vunnit något viktigt i hela mitt liv”. Då hade vi försökt släcka nederlagets brinnande låga med en massa öl.
Jag har varit med om att vinna också, massor med gånger och jag har varit med om att avancera med de lag som jag jobbat med – varje gång så har det också inneburit att jag tackat för mig. Det blir liksom inte roligare än så och du ska bekant sluta i topp – även om mitt bidrag vid de tillfällena inskränkt sig till en insats som del-ansvarig för kommunikationen utåt från organisationen.
Förbannelse
Jag vet inte allt det är en förbannelse eller om det har att göra med att jag sett alldeles för många matcher, varit för nära, så att jag vet lite för väl vad som händer när ett lag och ett spel går i baklås. Därför orkar jag inte plåga mig igenom ett nederlag och en förlust som jag tycker mig kunna se rätt tidigt. Jag har förvisso haft fel – åtminstone två gånger under de dryga 40 år som jag spelat, tittat på och följt olika lag. Första gången i en märklig match mellan SK Lejon och Brooklyn Tigers. Gästerna, Brooklyn från Luleå, klappade till SK Lejon med 0-5 i första perioden och ingenting, absolut ingenting talade för SK Lejon – utom SK Lejon som kom in och körde över Luleålaget i två perioder, Matchen slutade 16-5 och jag kan fortfarande inte förklara vad som hände. Andra gången var när Tre Kronor vände ett solklart nedslag mot Finland och vände ett stort underlag till seger ledda av Foppa, Sudden och Lidas.
Utöver det så har jag inga minnen av att ha lämnat en match bara för att sedan konstatera att mitt lag faktiskt vunnit, att de lyckats att vända matchen, komma igen och vinna.
Hängivenhet
Nu ska sägas att jag inte ger upp särskilt ofta men det händer. Jag har en anhörig som är stenhård – hon går aldrig innan matchen är slut, oavsett vad det står eller hur illa vårt lag spelar. Hon håller på samma lag som jag, Skellefteå AIK. Jag beundrar henne för hennes stålhårda vilja och hängivenhet. Jag saknar den uthålligheten och tycker att det är bortkastad och illa spenderad tid. Mina lag ska vinna, punkt. En helt orimlig utgångspunkt naturligtvis eftersom alla lag förlorar någon gång. Det kan ha att göra med att jag tar en förlust som en personlig förolämpning vilket ju är direkt fånigt. Det är naturligtvis inte så men jag känner och uppfattar det som ett personligt påhopp. Det gör ont och jag bli mer än lovligt grinig.
Ett tag hade vi en regel inom Skellefteå AIK som sa att allt det du vräkte ur dig 24 timmar efter en förlust behövde du inte be om ursäkt för. Det var nämligen fler än jag som blev så griniga att vi blev dumma i huvudet efter en förlust. Regeln korrigerades efter ett tag. Vi har några stycken som behövde 48 timmar. Jag har lovat att bränna mitt säsongskort, aldrig se en enda match till och en massa andra dumheter – för att mitt lag har förlorat. Jag har bett hela omgivningen, samtliga, dra åt varmare trakter och då handlar det inte om paraplydrinkar i sanden på en turistort.
Barntillåtna
Min gode vän är av samma skrot och korn och våra samtal under en hockeymatch är inte barntillåtna, inte våra SMS-konversationer heller om vi ser matcher på varsitt håll. De håller en så låg nivå att skamgränsen är nådd och passerad redan efter fem minuter spel – om inte vårt lag leder med tvåsiffrigt, vilket ju onekligen inte händer ofta om ens någonsin.
Det sägs ju att du blir lugnare, mer erfaren och mera sansad med åldern; inte jag när det gäller ishockey. Jag blir bara dummare och dummare vart efter åren går, mera enögd, mer oförsonlig och enkelspårig.
Ishockey är inte bra för mig – utom i medgång. Jag är en sann medgångssupporter.
0 kommentarer