Jag kommer fortfarande ihåg när Twitter var nytt, fräscht och spännande. När vi berättade för varandra att vi vaknat, vad vi tittade på TV, vad vi läste och vi körde träffar då vi som inte kunde varandra tidigare träffades fysiskt.
Vi hade såna träffar en förmiddag i Skellefteå, vid ett cafe utanför stan, på en hub i Stockholm och vid ett torg i Oslo. Vi träffades så att vi fick ett levande ansikte, en rätt och en människa som passade till bilden på den sociala plattformen. Lokaltidningen gjorde topplistor på vilka i Skellefteå som hade flest följare, vilka som var störst och vilka som nådde flest. Det var nytt och de flesta var snälla därför ett politik, religion och ämnen som kan dela människor inte riktigt var på agendan. Vi ”pratade” om så mycket annat.
Rosa
Det är fullt möjligt att jag nu målar upp en vacker, för rosa bild, en nostalgisk tillbakablick där bara det goda finns kvar i minnet. Ungefär som lumparminnen, ingen har haft det tråkigt i lumpen. Efter ett tag kom experterna in, de sociala mediaexperterna som berättade för oss andra hur allt fungerade och vart det här skulle sluta. Jag tror ingen av dem kunde föreställa sig att början till slutet skulle visa sig vara en biltillverkare och dollarmiljardär som tror att hela universum roterar bara kring honom och hans person.
Hur som helst – sen hände något. Twitter växte och förvandlades snabbt till något annat. En skådeplats för åsikter, massor av åsikter som ledde till nya funktioner – blockera, tysta och andra försvarsfunktioner för att göra den digitala tillvaron uthärdlig. Viktiga diskussioner dök upp – yttrandefrihet – skulle den kunna köpas. Twitters grundare och ägare Jack Dorsey höll emot. Han hade någon slags vision och tro på twitter som en kraft och en tillgång i det pågående offentliga samtalet. Naivt skulle det visa sig för Twitter ägdes då av aktieägare och det var de som bestämde, inte naiva visionärer.
Fördummade
Våra folkvalda, våra politker drog in påhejada av sociala mediakonsulter så skulle de dominera och styra debatten. Twitter hade använts framgångsrikt av Barack Obama och sedan av Donald Trump hette det och nu skulle svenska folkvalda kliva in på arenan – och de gjorde de – och fördummade inte bara Twitter tan hela debatten. Jag har tappat räkningen på hur många svenska politiker som jag tystnat på Twitter men de är många och huvudsakligen därför att de så ensidigt, metodiskt och energiskt idiotförklarat hela den svenska väljarkåren och fört ned hela debatten på en idiotnivå. Det är korkade oneliners, effektsökeri och en jakt på klick och gillamarkeringar som är direkt ovärdig hela den svenska demokratin. Alldeles för många inlägg bygger på halvsanningar, grova förenklingar och en helt omöjlig manöver där komplexa problem ska förklaras, lösas och marknadsföra med några hundra tecken (bokstäver). Det säger sig självt att det inte går men några av våra folkvalda försöker vilket sannerligen inte gagnar det politiska samtalet.
Kvar
Många av de jag lärt känna finns fortfarande kvar, några har försvunnit och några har tillkommit. Twitter håller fortfarande ihop – något sånär men botarna har kastats ut, utvecklare utanför Twitter har kastats ut och varje vecka proklamerar Elon Musk vad han ska göra, sedan gör han något helt annat, utan förvarning.
Nu skulle jag kunna berätta för dig om Mastodon, the new shit, med en massa vackra ord om hur det är som Twitter när det Twitter var nytt men det kommer jag inte att göra. Du får själv upptäcka vad Mastodon är. Jag vet inte heller vart Twitter kommer att ta vägen, när slutet kommer – för det tror jag men jag vet inte när.
En sak vet jag dock alldeles bestämt – den utvecklingen vi ser nu är inte rolig
