Läste du nyheten om det svenska paret som ville köpa rättigheterna till Whams ”Last Christmas” – ja, du läser den inte här för jag gjorde det massor av journalister borde ha gjort – sökte på parets namn. En enkel sökning, några knapptryckningar hade avslöjat allt vad det var – ett påhitt, en PR-kupp.
Nu skriver jag inte det här för att berätta eller framhålla hur duktig jag själv är utan därför att jag förvånas över att så många gjort så lite avd et jobb de är satta och har betalt för utföra – kolla uppgifter de har fått. Hade journalisterna gjort en enkel sökning, som tar några seknmdpr så hade sett vilka som stod bakom kampanjen – samma personer som hävdat att Riksteatern skulle starta ett parti, som snabbt sig till att bloggaren Black Ascot slog igenom på den svenska influenser-scenen och som lät Gudrun Schyman elda upp 100 000 kronor i Almedalen.
Allt det fick jag upp på en enda sökning och sedan skickade jag tipset vidare till det rudan arkivet (papperskorgen).
Upplägget
Igen – jag är inte smartare än någon annan men jag kollar rutinmässigt vem, som står bakom uppgifter, var uppgifterna kommer ifrån och jag använder nätets söktjänster för att göra det. Det är elementärt i kombination med sunt förnuft och logik för den hör ” nyheten” borde ha spruckit inte bara för vilka som låga bakom den utan därför att hela historien är för dum för att vara sann. paret skulles samla in pengar via nätet, köpta rättigheterna och sedans toppa låten som de tyckte förstörde och förpestade julen. Kul, eller hur och det är precis det saken handlar om – en enkel nyhet, lätt att skriva, lätt att få ihop då paret var mer än villiga att ställa upp på bild och i intervjuer. Dramaturgiskt ett klassiskt grepp dessutom – för eller emot låten och Wham.
Det är bara det att det skulle kosta astronomiska belopp att köpa rättigheterna till Whams låt.
Uppmärksamhet fick de i alla fall – artiklar i alla de stora morgontidningarna, kvällstidningarna, radio- och tv-intervjuer.
