Top Gun: Maverick har spelat in drygt en miljard dollar men det ska sägas direkt – det här är inte en särskilt bra film. Allt är förutsägbart i en film som strikt följer en testosterondrypande, sliskigt patriotisk mall och hyllning till övermänniskorna, piloterna men ändå får Cruise ihop och till det till slut.
Det här är en sån där superamerikansk film som du redan på förhand vet att den kommer att spela på alla känslosträngarna, göra upprepade anfall mot tårkanalerna och där plattityderna, flosklerna står som spön i backen. Allt finns med, alla tillbakablickarna, bilderna, motorcyklarna och läderjackorna. Jennifer Connelly är bedövande vacker och Maverick kan fyra av ett leende som får solen att skämmas.
Du vet allt det där och du vet att snart dyker han den blonde snubben med en tandpetare i nummen upp och alla överordnade hatar Tom Cruise för att han aldrig gör som de vill och bryter mot alla regler som finns. Allt det där vet du och Tom Cruise levererar allt det – och lite till.
Det vanliga
Upplägget är det vanliga – ett övermänskligt svårt uppdrag där enskilda piloter ställs mot en övermäktig motståndare som naturligtvis är en så skurk så stor att Blofeld frivilligt uppsöker skamvrån. Det är hissnande läckra flygscener och så en historia som hela tiden blickar tillbaka mot den första filmen.
Förutsägbart är bara förnamnet och Cruise och gänget vräker hela tiden på med oförminskad styrka tills du helt enkelt ger upp, hissar vit flagg och kapitulerar.
Naturligtvis får hjälten sin vackra dam och lika självklart slutar allt i dur och lyckligt men kom ihåg – det här är egentligen ingen särskilt bra film men jag kommer att se om den, både den och den första filmen. Jag har köpt båda nämligen.
Betyg
0 kommentarer