Yttrande- och tryckfrihetsfrågor får sällan särskilt stor uppmärksamhet i medierna, inte ens bland de som borde vara de första att försvara de grundlagsskyddade rättigheterna – journalisterna.
Oisín Cantwell och Jan Guillou är väl de två som jag först kommer att tänka på då det kommer till rättighetsfrågor – det vi andra brukar förknippa med demokrati. Det finns naturligtvis fler journalister och skribenter som höjer rösten och som utnyttjar sina plattformar för att säga ifrån när klåfingriga politiker ger sig på mänskliga rättigheter för att tillfredsställa allas rop på förstärkt polis, hårdare straff och just nu pågår en tävlan mellan högerblocket och vänsterblocket i att köra över en samlad expertis med hårdare straff allt längre ned åldrarna.
Tredje statsmakten
Den här gången gäller det medierna, tredje statsmakten, de som ska granska våra makthavare, journalisterna, in då ä det ännu svårare att göra sin stämma hörd. Vem bryr sig väl om några vänsterpopulistiska journalister? De litar ju ändå ingen på.
Grundläggande rättigheter är som sagt svårsålda och inte ens när de har med något så fundamentalt som demokrati att göra så bryr sig särskilt många. Fan lite murvlar kan vi väl offra bara det slutar att skjutas på stad och torg. Jag har skrivit mängder av texter till stöd för fri- och rättigheter och mot övervakning och jag kan enkelt konstatera att de tillhör bland de minst lästa texterna på den här bloggen. Nu tänker jag inte ta på mig någon offerkofta lika lite som jag tänker peka finger mot dig som läsare. Det här är en liten och tämligen obetydlig blogg och fri- och rättighetsfrågor är lika svårsålda här som i vilket annat media som helst.
Herregud om inte landets journalister skriker i högan sky när deras yrkesverksamhet hotas – vem ska då skrika?
För det är ytterst det som anklagelserna mot Julian Assange handlar om – journalisternas arbetsvillkor och vår demokrati – din och min. Fler, många, många fler borde vara oroliga.
