Den 22 juli, på eftermiddagen klockan 15.26, detonerar en bomb på Grubbegata i Oslo. Det är en central knutpunkt i Oslo, regeringskvarter och här mötts bussar och spårvagnar. Det är en plats som du passerar, förr eller senare om du är i och rör dig i Oslo.
Jag vet exakt var jag var och vad jag gjorde så snart som jag hörde om bomben. Jag tog omedelbart kontakt med min son, nära och kära i Oslo och en efter en kunde de räknas in. Alla var i säkerhet, alla var oskadda.
Knyts samman
Jag har själv passerat Grubbegata i Oslo, fler gånger. Det är som sagt en plats där mycket av Oslo knyts samman. Det är regeringskvarter, här finns flera medier, tidningar och här byter du ofta buss eller spårvagn. Oslo centralstasjon ligger bara en bit bort. En bomb här har stora likheter med terrordådet på Drottninggatan i Stockholm men i juli är många norrmän lediga och därför fanns det färre människor än normalt i området. Sju människor dödas och 209 människor skadas.
Medan ambulans och räddningspersonal jobbar frenetiskt för att röja upp på platsen och polisen inleder sin utredning så kommer ett nytt larm. Det skjuts på en ö, norr om Oslo, Utøya. På ön finns många ungdomar som tillhör det norska socialdemokratiska partiet, ungdomspartiernas och den norska vänsterrörelsen. Utøya är det Arbeidernes ungdomsfylking (AUF) samlingsplats. Här hålls konferenser och som nu, ett stort ungdomsläger med 560 deltagare.
Polis
En person, iklädd en falsk polisuniform, kliver iland på ön, ber folk att samla sig runt om honom. Han säger sig vara där, en rutinkontroll, efter bombdådet i Oslo. Plötsligt plockar han fram två vapen och börjar att skjuta. Larmet om skottlossning kommer in till polisen 17.27 och klockan 18.34 grips terroristen av polis på Utøya. Då har han kallblodigt mördat 69 ungdomar och skadat 110 människor.
Bombdådet och morden var ett terrordåd som planerats under lång tid. Till grund för morden och det iskalla mördandet låg ett 1515 sidor långt manifest, ”2083 – en europeisk deklaration för frihet”. Terroristen skickade ut det till sina meningsfränder strax innan bombandet, skjutandet och mördandet startade. Det är ett långt förvirrat, delvis osammanhängande argumenterande för att den vita rasen är hotad och med de gamla korsriddarna som förebild så ska terroristen och mördaren nu återupprätta ett vitt, fritt Europa. Vänstern och socialdemokratin är landsförrädare i sammanhanget. I manifestet skriver mördaren att han ser det som sin plikt att stoppa islamiseringen. Det långa manifestet är delvis skrivet av mördaren själv, delvis klippt och klistrat från en rad olika högerextremistiska källor. Det är ett hoppkok av högerextremistiska och fascistiska idéer. I manifestet finns uppmaningar till våld och beskrivningar av bombtillverkning tillsammans med råd för hur olika terror-attacker kan och bör genomföras.
Politiskt dåd
Massmördaren har hittat på sitt eget ordenssällskap, med korsriddarna som förebild, och han har utnämnt sig själv till kommendör. Allt detta till trots så var massmordet och bomben en politisk terrorhandling. Det var ingen vettvilling, ingen galning som byggde den kraftiga bomben och som sedan placerade den i en bil som parkerades på Grubbegata i centrala Oslo. Bomben var en avledningsmanöver för det verkliga brottet – den riktade attacken mot Arbeidernes ungdomsfylking (AUF) och deras sommarläger på Utøya. Det var unga aktiva politiska vänsterungdomar som var massmördarens verkliga måltavla. Det var dem han tänkte stoppa genom att mörda dem, kallblodigt.
Muslimer
Titeln på hans manifest är ingen tillfällighet – år 2083 är det år då massmördaren tror att Europa ska vara ett vitt, kristet, rensat Europa. Han attack i central Oslo och på Utøya är inledningen på en väpnad strid för att rensa Europa vilket är detsamma som att mörda alla meningsmotståndare och skapa ett Europa utan muslimer. I den striden så ska alla landsförrädare också avrättas och just nu, på väg mot Utøya har han fokus på vänsterungdomar, politiskt aktiva.
Det tankegods som massmördaren byggde sin argumentation och sitt manifest på är inte okänt eller långsökt – det finns flera svenska politiker som gett uttryck för samma tankar och idéer. Massmördaren lånade från antimuslimska författare som Daniel Pipes, Robert Spencer, Pamela Eller och Andrew Bostom. Det är tongångar som vi återfinner även i den svenska politiska debatten – även om det inte sägs rakt ut varifrån idéerna kommer. I manifestet finns även citat av den nederländske politikern Geert Wilders som leder Frihetspartiet (PVV). Wilders är hård kritiker av Islam och vill förbjuda Koranen. Det är samma apokalyptiska världsbild som vi känner igen från svenska valfilmer där svenska pensionärer jagas av mörka figurer iklädda huvudduk. Det är en världsbild där det är vi och dem. De senare, dem, är inkräktare, främmande som parasiterar på det vi har byggt upp. Därför ska de stängas ute, inte släppas in och med den världsbilden som grund så ansåg sig massmördaren har rätt att mörda 77 människor.
Idag är det tio år sedan bomben i centrala Oslo och massmorden på Utøya.
