Linda Skugge har recenserat en bok. Hon har gjort det en recensent ska göra – ventilerat sina åsikter. Hennes recension har lett till recensioner – jo, du läste rätt. En recension recenseras och slutsatsen bland storstädernas journalister, Malmö, Göteborg och Stockholm är att Skugge antingen är taskig eller så gör hon bara sitt jobb. Det är en fascinerande diskussion, introvert, och något som sannolikt mest intresserar andra journalister.

Expressen är garanterat nöjda. En av deras skribenter har rört om i ankdammen – för det är vad det är, en ankdamm som begränsas till journalister och storstadsjournalister. Den som nu läser in något nedsättande eller vädrande i det är helt fel ute. Journalister i storstäderna har sin horisont och vi ute i landet, vi som inte är journalister har en annan horisont. De har sin ankdamm och vi har vår och det senare handlar om en massa ankdammar.

Tår

Debatten om Skugges recension bottnar i om Skugge varit för taskig i sin recension, eller om författare har lite för känsliga tår. Nu är Linda Skugge känd för två saker – ett rakt och mustigt språk och för att hon mellan varven är vass – taskig om du så vill. Jag gissar att Linda Skugge är rätt nöjd också. Du skriver för att beröra, även om det handlar om att folk blir förbannad på dig. Då har du i vart fall nått fram. Skugge har läst och recenserat en bok där författaren skriver om att ha drabbats av cancer. Jag har inte läst Kristina Sandbergs bok så jag vet inte om det är en bra bok eller inte. Linda Skugge tycker inte det och det är en debatt som gör att jag känner mig oerhört långt ifrån storstaden och journalister.

Akademiker

Det är en debatt som ligger lika långt ifrån mig som när akademiker brakar samman på det sätt som bara akademiker kan. Ni vet när en doktorand, eller vad det nu kan vara, slänger käft med en professor. På ett intellektuellt plan kan det vara intressant. Det kan vara dräpande formuleringar, elakt roliga men det kan också vara anmärkningsvärt plumpt – för att vara högutbildade akademiker.

Det brusar bland storstadens journalister – och det är väl bra för vi diskuterar alldeles för lite journalistik, generellt. Till och med journalister diskuterar för lite journalistik. Vi borde prata mer om Krimskrams eller vad de nu kallar sig i ett försök att köpa sig en fribiljett för att skriva om ingenting. Vi borde absolut diskutera mer om det faktum att kommuner, regioner och andra offentliga inrättningar anställer kommunikatörer i snabb takt. Det finns idag fler kommunikatörer än verksamma journalister och det är en förskjutning i en slags maktbalans där vi läsare är förlorare. För om journalister inte granskar makten – vem ska då göra det?

Det känns som en mer angelägen debatt men innan vi når dit så är det väl helt okej att fundera över om en recensent kan vara för taskig, eller inte.