Mitt lag, laget i mitt hjärta Bayern München säger nej till the Super League. Mitt andra lag Leeds United har förmodligen inte ens blivit tillfrågade som de nykomlingar de är i Premier League.
Det gjorde min dag och det är med glädje som jag läser Bayerns klubbdirektör Karl-Heinz Rummenigge när han talar om att Europas klubbar ska jobba tillsammans, solidariskt – inte försöka att skaffa sig en egen gräddfil, en egen liga som de inte kan åka ut ur.
Våndades
Under flera timmar våndades jag över var Bayern München stod någonstans. I de första uttalandena från klubbarna som vill starta the Super League talades det om att tre ytterligare klubbar skulle komma att ansluta sig. Jag fasade för att Bayern skulle vara en av de tre då Bayern München utan tvekan, och oavsett vilket lag du kanske håller på, är en av de europeiska storklubbarna. Till slut, på måndagseftermiddagen kom Bayern Münchens svar – blankt nej. Rummenigge tror inte på hela idén och tror inte att det är rätt väg för att lösa de ekonomiska problem som många av de europeiska klubbarna drabbats av i pandemi-tider.
Mår idag
Jag kan inte föreställa mig hur Manchester United fans mår idag, Chelsea och Manchester Citys alla anhängare. Hur tar Liverpools alla fans detta? Klubben vars måtto är ”You never walk alone” nu när det är precis det Liverpool gör. De kliver av, går åt sidan och väljer att isolera sig från den övriga fotbollsfamiljen tillsammans med Zlatans Milan. De tolv klubbarna vill starta en egen, stängd liga som ingen kan ramla ur, köra sina egna matcher, parallellt med andra ligor för att skaffa sig sidoinkomster som andra klubbar inte får vara med om att dela på.
Kassako
Jag förstår att det handlar om pengar, att de här tolv tror sig ha hittat ett sätt att slå mynt av sina varumärken. Varumärken som de skapat och byggt upp som en del av den övriga fotbollsfamiljen. En familj som de nu vänder ryggen för att skapa sin egen kassako. Jag undrar hur spelarna mår. De som är fast vid kontrakt och avtal och som blivit brickor i ett cyniskt spel. De läser sannolikt vad Gary Neville tyckte i en intervju med brittisk TV. De har säkert också läst vad Rio Ferdinand tyckte -även det i brittisk tv. De slaktar den nya ligan och vill se alla klubbarna bannlysta och utkastade från alla ligor, omedelbart.
Lukas Podolski, tidigare Arsenal, en stenhård i sin kritik av sin tidigare klubb. Mesut Özil lämnade nyligen samma klubb och han skriver om hur barnens drömmar krossat av beslutet att skapa en egen liga. Barn som drömmer om att bli stora fotbollsspelare, vina stora titlar och Champions League – ingen stängd Superliga. Wayne Rooney, brittisk ikon, varnar för att klubbarna håller på att riva ned och rasera sitt förhållande till sin egen publik, sina egna fans.
Orkan
Det är ingen proteststorm som blåst upp – det är en veritabel orkan med fullständigt förkrossande kritik mot the Super League. När klubbikoner höjer rösten, går emot sina tidigare arbetsgivare så betyder det att de tolv klubbarna har monumentala PR-problem. Du går inte ut och ber Wayne Rooney hålla käften och ingen kan sopa undan Gary Nevilles fotbollskunnande eller vifta undan Rio Ferdinands kritik.
Så det är med blandade känslor jag blickar tillbaka på en måndag där kritiken växte, hela tiden, och där till slut min klubb, mitt lag, Bayern München sa det som skulle sägas – vi tror inte på en väg för en liten klick, en liten elit. Vi tror på solidaritet i hela den stora fotbollsfamiljen.
Absurd
Hela idén med the Super League är fullständigt absurd av ett uppenbart skäl – deltagande klubbar behöver inte vara rädda för att tävla och ännu mindre rädda för att förlora. Ligan ska vara stängd, ingen ska kunna riskera att åka ur vilket betyder att de här tolv klubbarna vill skapa en liga där de inte behöver tävla, på riktigt.
Kan det bli mer absurt än så?
