Krisinformations kommunikatör Marie hade ingen bra dag på jobbet. Hon blev förbannad, svarade lite snarstucket på Twitter, någon blev kränkt och naturligtvis blev det rubriker.
Kvällstidningarna ringde experter på hur du ska uppträda i sociala medier och de berättade det självklara – tänk efter innan du svarar, andas ett par extra gånger – innan du svarar. Idag är det en ny folksport att bli kränkt. Alla är upprörda över någonting och sociala medier har gjort det till en affärsidé – gör folk upprörda det gör dem engagerade. Nyanser suddas ut, allt blir svart eller vit touch alla är upprörda eller har en åsikt, om allt.
Ditt val
Blixtsnabbt så ska vi ta ställning men vi behöver inte tänka efter eller ens formulera en åsikt. Klicka på ”Like” så har du gjort ditt val eller så kan du tjäna godhetspoäng i att kopiera och klistra in ett redan formulerat inlägg. Vi skriver inte insändare längre eller skriver under namnlistor. Vi kopierar färdiga åsikter och klistrar in dem i vårt flöde ty då är vi riktigt bra människor. Gör vi inte det så får vi leva med skammen att tillhöra den tydligen breda majoritet som inte bryr oss – som om ett kopierat, inklistrat inlägg verkligen betyder så mycket mer än vad det är – någon annans lånade åsikt.
Vi uppmanas att göra detta till stöd de för som drabbats av allehanda olyckor och vi ställs inför ett val – fortsätta att framstå som känslomässigt avtrubbade dynghögar eller använda klipp och klistra och gå vidare i livet. Jag vet inte hur, och det är en smula oklart, hur ett inklistrat inlägg ska förändra något – på riktigt men det är inte riktigt poängen här. Det är signalvärdet. Vi ska visa upp oss som goda människor.
Kränkt
Detsamma gäller om någon blivit kränkt. och det händer ofta därför att den som läser antingen inte är kapabel att faktiskt läsa innantill eller så anstränger sig vederbörande något så inni… att missförstå därför att det gagnar den fortsatta argumentationen. Hens argumentation vill säga, inte argumentationen, diskussionen och samtalet i stort – bara egot. Vi människor gör ibland fel, vi har en dassig dag på jobbet och från tid till annan så säger vi saker som vi ångrar. I det verklige livet vill säga. Livet utanför Twitter, Facebook och allt vad det nu är. får där är allt på blodigt allvar och ingen glömmer. Klacksparkar är extremt ovanligt. Ni vet det där rätt enkla som att du medger ett misstag, skrattar åt det, ber om ursäkt så går vi alla vidare sen. Vi släpper din tabbe direkt därför att det på det stora hela är en skitsak. Inget att ödsla tid på.
Ett misstag
Tre äldre än ventilerar huruvida Sverige är ett bra land eller ett dåligt land. En av de grånade herrarna satsar på ironi och det är livsfarligt på nätet och i sociala medier. Det är ett misstag och en av de tre tror att det är allvar på riktigt och tar det som stöd för sin tes – att Sverige är ett land med brister. Trion har nu petat ihop tre inlägg – ett var. Ironin blir uppenbar och dens om begått misstag att ta saken på allvar medger det, direkt, och konstaterar att ”du lär dig något nytt varje dag”. Vi är nu uppe i fyra inlägg och de tre äldre grånade debattörerna enas om att det är något riktigt bra. Fem inlägg så är alla tre överens om att det är bra att lära sig saker. Misstaget är sedan passerat utan att något blir upprörd, förbannad eller utan att diskussionen landar där den enligt gängse regler aldrig får landa – när någon drar en liknelse med nazityskland.
Dålig dag på jobbet
En kommunikatör på Krisinformation har en dålig dag på jobbet och har tröttnat på allt ifrågasättande, foliehattarna och arga medelålders män. Marie svarar med samma medel, samma ton och det är inte riktigt bra för Krisinformation är en myndighet. Blir du arg så skrik framför tangentbordet, räkna till tio (minst) och formulera sedan ett trist men korrekt svar.
Krisinformation gör det du ska – ber om ursäkt och landets alla kriskonsulter applåderar. Det är så du gör i sociala medier. Det vet de därför att det är sådan kunskap de säljer. Inget fel i det, inte på minsta sätt.
Frågan är väl bara om en dassig dag på jobbet verkligen är värd all denna uppmärksamhet eller om den ska avfärdas med en klackspark?
