Apple designar fantastiska vackra saker – för det mesta. Apple designar oerhört användbara, intuitivt lättanvända prylar som fungerar – för det mesta. Design handlar om att styra men också om att våga och det handlar också om att våga att misslyckas och lära sig av misstag. Det senare är Apple inte lika bra på.
När det kommer till design av saker som är viktiga ergonomiskt så har Apple en historisk akilleshäl. Saker ska inte, i Apples värld, i först hand vara funktionella – saker ska vara vackra att se på. De ska ingå i något större och exempelvis bidra till att att ett skrivbord är ett under av ordning, funktionalitet – och det ska se bra ut. Låt oss nu vara ärliga för en stund, brutalt ärliga och prata om Apples mindre lyckade designer. Låt oss vara ärliga och prata om Apples helt misslyckade designer och låt oss starta med Magic Mouse.
Magic Mouse
Sitter du länge framför en dator så finns det några enkla ergonomiska krav. Ett viktigt krav är att musen, det digitala pekdonet ger bra stöd för din handled. Annars får du ont, du kan riskera att på längre sikt faktiskt få skador – karpateltunnelsyndrom. Det är en kanal som finns mellan flera ben och ett kraftigt ledband i handloven. Genom karpateltunnel-kanalen går medianusnerven och senor till fingrarnas muskler. Problemenen orsakas av att nerven har kommit i kläm när utrymmet har minskat.
För att nu vara tydligt så påstår jag inte att Apples Magic Mouse orsakar karpateltunnelsyndrom men jag påstår att Apples Magic Mouse är så låg att den inte ger ett bra stöd för handleden. jag påstår också att Apple har en tradition, tyvärr, av att designa mer eller mindre misslyckade datamöss. Snygga, absolut, men knappast funktionella, lätta att använda eller ergonomiskt lyckade. Kommer ni ihåg den runda pucken (bilden här intill) som levererades med de första iMac-modellerna?
Den datamusen var så illa designad att det snabbt växte upp en tillbehörsindustri där Apples mus förlängdes, försågs med en slags bakomliggande brygga som kunde ge stöd åt handleden och som gjorde att musen gick att använda. Magic Mouse är inte riktigt lika illa designad men den ger som sagt dåligt stöd åt din handled, den kan inte accelereras mer än vad mjukvaran tillåter (jo, jag vill ha en hypersnabb mus) och den är inte särskilt lämpad att scrolla med – den saknar scrollhjul. Den ser däremot jäkligt bra ut på bild, särskilt den svarta och det är tyvärr inte helt oviktigt i sammanhanget när det gäller Apple.
Fjärrkontrollen till AppleTV
Gillar någon fjärrkontrollen till AppleTV? Jag menar nu inte att ni kan leva med den, att ni över tid lärt er att hantera fjärrkontrollen och att ni kan använda den utan att ni också verkligen gillar den?
Ni som nu gillar den – hur många gånger får ni peta tillbaka lister upptill eller nedtill på skärmen bara därför att ni har kommit åt den del av fjärrkontrollen som är tryckkänslig?
Hur många gånger har ni fattat tag i fjärrkontrollen och försökt att använda den bara för att upptäcka att ni håller den upp och ned )gäller första generationen)?
Hur många gånger har ni tagit tag i fjärrkontrollen och bara genom att plocka upp den så har nu bytt tv-program, bytt app och slagit av appen som ni just var inne i?
Den första versionen var vedervärdig. Ingen tydlig indikation på var den tryck- och beröringskänsliga delen satt. En svart tingest med två runda knappar där den enda delen skulle du hålla i och den andra skulle du peta på med fingret för att styra appar. Den andra versionen är en något mindre katastrof därför att den har en ring runt ena knappen så att du i alla fall vet har den ska sitta för att du ska kunna använda fjärrkontrollen. Jag skriver ”något mindre katastrof” därför att det är fortfarande en katastrof, designmässigt men, och det här är viktigt för Apple – den är snygg.
Sen kan vi kanske också ta en annan diskussion om hur lämpligt det är att å ena sidan skapa en tingest som är extremt viktig för att huvudprylen ska fungera och sedan göra den så liten så att innan du kan starta din AppleTV så måste du leta reda på var fjärrkontrollen ligger. Den ramlar ned mellan soffkuddar, försvinner under mattor och jag vet inte vad.
Tangentbord
En dag satt någon på Apple (läs Jonny Ive) och tryckte ned tangenter på ett tangentbord och noterade att ibland trycker vi snett så att tangenten går ned lite i vinkel. Utifrån det så skapades, designades en helt ny teknik. Apple övergav en beprövad teknisk lösning som de flesta som tillverkar tangentbord använder. Det är en gammal industridesign som visat sig fungera påfallande väl, även för en sån som jag – som mellan varven hamrar ned mina texter i en lätt våldsam kombination av pekfingervalsen och en hyggligt korrekt hand- och fingersättning. Jag har haft tangentbord, Apples, där färgen har släppt. Det gick inte att se vilka bokstäver som dolde sig bakom tangenten men tangentbordet fungerade – klanderfritt. Sen kom då den dagen då Jonny Ive satt med näsan i bordsskivan och tryckte på tangenter och bestämde att tangenter ska gå rakt ned.
Jag har en MacBook Pro 15-tum där tangentbordet, trackpad och praktiskt taget hela datorns inre byttes för att en, läs nu en enda tangent, inte fungerade. Jo, jag vet att jag beskrivit detta fiasko massor med gånger och jag vet att jag kanske tjatar men designar du ett tangentbord och en dator som det kostar tiotusentals kronor att reparera, därför att en enda tangent som kostar några ören att tillverka inte fungerar, så har du misslyckats med din design. Big Time!
Nej då, jag behöver inte betala. Det är inte det som är problemet. Apple tar stort ansvar för den typen av missar och går saker sönder som en följ av design- eller tillverkningsfel så tar Apple fullt ansvar och klagar dina prylar. Problemet är designen och besluten som ledde fram till att en känd, fungerande, pålitlig design övergavs till förmån för en ny, oprövad design i en detalj som måste stå emot flera års användande.
Design
Till Apples försvar ska sägas att design handlar som sagt om att styra och det handlar om att våga. Design handlar om att våga tro på sin design, våga prova något nytt därför att ur misslyckanden föds nya saker, nya bättre lösningar. Design handlar också om att följa någon slags inofficiellt regelverk. Vissa saker gör du inte därför att vi vet att det med mycket stor sannolikhet blir fel. Ska du in med text på en hemsida, för att ta ett exempel, så begränsa bredden därför att långa rader med text är svåra att läsa. Använd inte genomgående versaler därför att det både är svårt att läsa och det uppfattas som att du skriker. Välj rätt typsnitt om det är mycket text – och så vidare. Det är fundamentala designregler som du bör följa om du ska designa och bygga något som fungerar, som folk kan använda.
När du låter form och utseende gå före användbarhet och gör en mus så låg att den ger ett dåligt stöd för handleden så har du inte hittat en ny design. Du har hittat en dålig design.
När du skickar med en fjärrkontroll med en pryl som leder till att försäljningen av din gamla fjärrkontroll skjuter i höjden så kan du titta på din egen försäljningsstatistik för att se att den nya designen nog ändå inte är så lyckad.
När byte av en enda tangent kostar tiotusentals kronor så har du misslyckats.
Problemet med Apple är att Apple sällan eller aldrig medger det, att de är alldeles för envisa och att de hela tiden drivs av att utmana alla regler och att de alldeles för ofta väljer utseende framför funktionalitet. Apple är världsledande på design och den som en gång har hållit en iPhone i handen, som ny, plockad direkt ur kartongen – bara hållit den i handen, vägt den, känt tyngden och hur den formligen andas kvalitet vet vad jag pratar om. Den som hållit någon av konkurrenternas ”plastbitar” i handen vet också vad jag pratar om.
Saker ska inte bara se bra ut – de måste fungera också – över tid.
