”Varför ställer inte journalisterna de här frågorna” – känns det igen? I denna Coronapandemi är det många som efterlyser vassare journalister som ställer tuffare frågor till ansvariga. Svaret på frågan är – de erfarna, kunniga specialreportrarna saknas. Därför ställs inte de rätta frågorna.
Idag är det få redaktioner som har egna medicinreportrar, en egen medicinredaktion. Det är få medier som har kommunreportrar, landstings/regions reportrar och kriminalreportrar. Idag ska alla vara allmänjournalister, kunna allt, behärska allt och det innebär att vi har journalister med breda men grunda kunskaper. Anledningen till det stavas pengar, bristen på pengar. Medierna har drabbats av nedskärningar, personalminskningar och dålig lönsamhet. Medier slås samman, redaktioner slås samman och på toppen av det så köps mycket material in från externa leverantörer. Feature-material är ett bra exempel där reportage, bilder, färdiga tidningssidor köps in och färdiga inslag köps in från mediaproducenter som kan sitta långt bort från den aktuella redaktionen.
Feature
Feature-material är reportage, lite längre texter/inslag som inte är nyhetsmaterial. Det är inredningstips, pysseltips och en massa annat som kompletterar den rena nyhetsrapporteringen. Lite mer tidsobundet material. För lokaltidningarna så innebär det att lokala företag inte får chansen att synas lika ofta. Den så viktiga lokala förankringen förloras.
Den här utvecklingen innebär också att specialreportrarna försvunnit ute i landet. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har fortfarande medicinska redaktioner, för att ta ett aktuellt exempel. Sveriges Radio och Sveriges Television har också sådan kompetens på centralredaktionen. Ute i landet på de större lokaltidningarna har specialreportrarna till stor del försvunnit och ersatts av allmänreportrar. Fotograferande journalister, fotografer, försvinner också liksom research-medarbetare, arkivpersonal och korrektur. När de ekonomiska förutsättningarna förändras så kapas det, skärs det ned och det gör att journalisterna med spetskompetens försvunnit.
Bättre förr
Tolka nu inte detta som ett resonemang om att ”allt var bättre förr”. Tolka det inte heller som att dagens journalister inte håller måttet och att gårdagens gamla murvlar var så mycket bättre. Så är det inte men vi lever i ett ny verklighet där medierna inte har samma förutsättningar huvudsakligen därför att vi inte vill betala. Det säger sig självt att om en redaktion går från 90 personer ned till 25 personer så är det en enormt stor mängd kompetens och erfarenhet som går ut genom dörrarna. Fotograferna försvinner, redigerarna försvinner tillsammans med research, arkiv, korrektur och så specialreportrarna. Kvar blir en skara reportrarna som ska klara allt, som måste klara allt därför att det inte finns ekonomi att ha specialisterna kvar.
En av mediernas viktigaste roller är grävandet, granskandet och den undersökande journalistiken. Det är också den minst konstnadseffektiva journalistiken, eller den dyraste om du så vill. Under mina år som journalist roade jag mig med att räkna dagar, veckor och månader som jag la ned på varje enskilt reportage, varje längre grävjobb. I snitt lade jag ned över fyra månader, ibland upp till åtta månader, innan något publicerades. Det var inte jobb på heltid, ska tilläggas för tydlighetens skull. Det vanliga var ett jag kollade upp uppgifter, la till dem till materialet, gjorde en massa annat, kollade lite till och så där höll jag på tills jag fått ihop ett underlag som innebär att antingen så grävde jag vidare eller så la jag ned projektet. Allt detta utan att berätta ett ord för mina chefer vad jag höll på med. Det är en grundregel inom grävandet. Berätta inget för dina chefer förrän du vet att det kan bli något. Jag grävde vid sidan av mina ordinarie uppgifter.
Intensivt
När jag sedan visste att jag hade något värt att granska ytterligare så kunde det handla om allt från en veckas intensivt arbete upp till en månad av kollande, granskande och sammanställande. Det här kostar pengar, kräver kunskap och inte minst erfarenhet. Det tar tid att lära sig ett ämne, bygga upp ett kontaktnät av pålitliga människor som du vet att du kan ringa och fråga saker som du inte vet själv. Det har allt färre redaktioner råd med. Det dagliga nyhetsarbetet tar all tid och det finns inte tid över för grävande, granskande eller för att skriva de längre texterna. krönikorna och kåserierna. Det är mycket som kommit i kläm i kärvare ekonomiska tider och anledningen är att vi, du och jag inte betalar för att läsa, lyssna eller ta del av medierna längre, eller i vart fall inte som tidigare.
Det är därför journalisterna inte ställer de rätta, de tuffa och de viktiga frågorna i samma utsträckning som tidigare.
På den punkten var det faktiskt bättre förr.
