Joakim Lamotte drar iväg till Helsingborg för att göra ”reportage” om en hemlös 88-årig man. Det är ytterligare ett nedslag av Lamotte i en verklighet som han tycker är signifikativ för Sverige. Ett anekdotiskt bevis på att allt är åt helvete och ett inslag som hans följare betalar bra för.
För det är det som driver Joakim Lamotte – Swishbidrag. Sverigedemokraterna hakar snabbt på och betalar hotellrum för 88-åringen. Det gäller att smida medan järnet är varmt och vill du tjäna populistiska poäng gäller det att sno sig på. Snart kommer nästa anekdot, nästa sak som delas av av många och som kan bli viral. Det kan vara en vit skåpbil som kört in i ett villaområde, eller en hjärtskärande historia om någon som blivit utsatt för ett brott eller så hittar Joakim Lamotte ett nytt fall därute i Sverige som kan spinnas runt och ge Swishbidrag.
Delar
Vi delar, skickar vidare, okritiskt. Speciellt om historien inrymmer något som vi tycker är åt helvete. Vi delar inlägg från Facebook-grupper vidare utan att fundera på vem som är avsändare. Vi har över tid lärt oss att de så kallade alternativa medierna långt ute på högerkanten har ett högst flexibelt förhållande till källkontroll, balans och sanningen. Facebook-grupper däremot kollar vi inte alls lika noga trots att det kan vara samma avsändare. Vi vill ju bara gott och det är det som är tanken. Hitta en bra historia som kan få folk att reagera. Finns det en mänsklig botten så kommer vi att reagera emotionellt. Hittar du ingen historia så hitta på. Få eller ingen kommer att kolla vare sig avsändaren eller historien.
Den 88-åring som Sverigedemokraterna betalar hotellnotan för bor i en kommun, Helsingborg, som styrs av KD och med med stöd av – Sverigedemokraterna. Mannen är vräkt därför att han inte betalat hyran och han har tackat nej till till ett flertal erbjudanden om boende.
Göra gott
Många av oss drivs av en vilja att vilja göra gott. Det är därför vi varnar för en ”hackare” via meddelanden på Facebook utan att ta reda på vem som pekas ut, av vem och varför. Det blir en slags moderna kedjebrev där en helt oskyldig pekas ut för att hacka andras konton på ett sätt som dessutom inte fungerar. Vi vill gott, vi vill varna och någonstans där dog också källkritiken. Vi skriver under namninsamlingar därför att vill stödja eller protestera. Vi går med i en Facebook-grupper därför att vi reagerar och i alla fall göra något. Då står vi upp för Sverige eller vad det kan vara och vi kan bli lätta offer för desinformation. Ovanpå det kan vi lägga den stora konspirationen där alla journalister är vänstervridna, korrumperade eller båda – korrumperade vänstervridna propagandister.
Det vet ju alla att alla journalister ljuger och att alla problem beror på invandringen – alla sprängningar, alla brott och alla problem och hade vi bara stängt gränserna när gränserna översvämmades så hade vi aldrig varit där vi är idag. Verkligheten görs svart/vit och alla anekdoterna plockas fram som bevis på att vi har rätt. Det som rubbar den här världsbilden avfärdas och istället för att tänka efter så drar vi iväg ett Swishbidrag till Lamotte. Han visar hur det verkligen är, alla andra bara ljuger.
Tolkar
Tolkar du nu raderna ovan som att jag påstår att den stora invandringen är problemfri så beklagar jag att du saknar förmåga att läsa en text och förstå det som står i den.
Tolkar du nu raderna som att jag påstår att journalister inte gör fel så ber jag dig att läsa en gång till.
Tolkar du raderna ovan som ett påhopp och kritik av Joakim Lamotte så har du förstått helt rätt men det är inte min huvudpoäng.
Jag undrar när källkritiken dog och när vi slutade att tänka?
