Jag är fast. I ett spel. Jag är fast i Mortal Kombat 11.
Jag har alltså inte kört fast utan blivit lite lätt beroende på ett sätt som bara kan jämföras med Zelda vilket de facto betyder att nu är jag biten av två spel. Fast i två spel. Det var länge sedan, mycket länge sedan. Letar jag i minnet så måste det ha varit då Doom lanserades. Då vet jag och kommer jag ihåg att det spelades en hel del.
Nämnare
Mortal Kombat och Zelda har en gemensam nämnare – det är spel som utvecklats under lång tid och som därför är stora, väl utbyggda och med en sammanhållen historia som underlag. Fokus har satts på spelandet och spelaren, inte på effekter, grafik och ett maffigt ljud, vilket inte är detsamma som att det inte finns just de inslagen i spelen. Speciellt Mortal Kombat är mer än video, en film med spelinslag. Det är en hel, lång historia som berättas där du kan välja att vara den du vill.
Cassie Cage
Jag är tjej i Mortal Kombat, Cassie Cage. Det var den figur som valdes i spelet och efter att ha kollat igenom de övriga figurerna så behöll jag Cassie Cage. Visst, jag skulle mycket väl ha kunnat välja en mystisk figur, med muskler och mer macho, det finns 25 att välja mellan, men det finns en historia runt Cassie Cage så jag spelar vidare som blond, tuff tjej.
För att spelandet nu inte ska driva iväg och ta kontrollen över mig, och inte tvärtom, så spelar jag ett kapitel, max.
Någon måtta får det ändå vara.
