Debatten rasar ute på nätet. Ska Sverige ta hem Daesh-terroristerna, de svenska medborgare som sitter fast nere i Syrien. Nej, säger regeringen, skicka dem till en internationell tribunal säger andra medan politikerna tävlar i att ta avstånd och ropa på hårdare straff.
Det är känslosamt, högljutt och ofta helt utan nyanser. Ute på högerkanten skriks det om indragna medborgarskap, stopp vid gränsen och att de ska kastas i fängelse direkt om de kommer hem. Rättssäkerheten åker med badvattnet samtidigt nya, hårdare lagar efterlyses.
Rättssäkerhet
I detta höga tonläge går det inte att försiktigt försöka inflika att krav om bevisning, rättssäkerhet och även rätten till en rättegång även omfattar Daesh-terrorister. Det är precis exakt just det som skiljer oss från dem men det blir svårt att säga det utan att anklagas för att ha valt terroristernas och mördarnas sida. De beviljade inte sina offer vare sig utredning, en advokat eller någon rättegång. De skar halsen av sina offer, brände dem levande eller kastade den dem från höga torn. Nu vill de komma hem sedan deras extremistiska, religiösa revolution, kalifatet, misslyckats.
I debatten är det de blodtörstiga, de som kräver hämnd som hörs och märks mest. Förnuftet överröstas i en tävling där hårdare straff, hårdare lagar blir ett bevis på hur mycket du vill göra för att stoppa terrorister. SD lanserade till och med den fullständigt rättsvidriga tanken på retroaktiv lagstiftning. Ingen ställer frågan om nya, hårdare lagar fungerar och om lagar är ett effektvit medel mot terrorister.
Rättsprincip
En bärande, grundläggande rättsprincip är att du inte ska kunna anklagas, åtalas eller dömas utan bevisning. Det är det som skiljer oss från Daesh. Fråga vilken expert på folkrätt och brott mot mänskligheten om hur lätt det är att samla in bevisning och döma misstänkta för brott som begåtts i krigshärdar så kommer du att få svaret att det i de allra flesta fall är svårt. Det är inte detsamma som att vi inte ska försöka eller en ursäkt för att inte göra något. Det är inte heller en ursäkt för de vidrigheter som Daesh har begått.
Sverige borde ha haft en lagstiftning på plats som gör det olagligt att resa ned och slås för terrorister, skriker kritikern, men nu har vi inte det och det ansvaret vilar inte enbart på den nuvarande regeringen utan även på de tidigare. Vi har inte en sådan lagstiftning på plats därför att vi grundlagar med religionsfrihet och föreningsfrihet. Märk väl, jag skriver inte att det är vare sig rätt eller fel utan inflikar bara att det inte är helt enkelt att ändra i våra grundlagar. Inkräkningar i grundlagarna blir inte lättare bara därför att du anser att detta är solklart, att det naturligtvis ska vara förbjudet att stödja, ansluta sig eller kriga för terrorister.
Brott är de saker som lagen säger är brott och ska vi inskränka i vad vi får tro, säga, tycka och göra så bör vi mycket noga utreda hur en sådan lagstiftning ska se ut.
Debatten
Debatten om sedan lagstiftning är helt omöjligt att föra i det nuvarande tonläget där Hanif Bali och hans twittersvans tävlar i om att berätta vad de vill göra med som sitter fast i fånglägren. Här handlar det om att snabbt plocka enkla populistiska politiska poäng, inte att tänka efter – släpp fram reptilhjärnan och skrik högst.
Nej, jag har ingen lösning och ingen quickfix men en sak vet hag och det är om vi ska göra ändringar i våra grundlagar så ska vi nog tänka till först, ordentligt.
