Hade någon föreslagit att jag borde lyssna på country och att jag kommer att lära mig att älska country så hade de förmodligen fått en propp. Jag var en hipp, arg ung man som dyrkade Bowie, Deep Purple Led Zeppelin och Jimmie Hendrix. Jag hatade verkligen country som låg så nära svensk dansbandsskval som du kunde komma.
Flera år senare vaknade mitt politiska intresse och dår var amerikansk, reaktionär country utesluten. Jag spelade progg, sjöng om ”Staten och Kapitalet” och det fanns inte på kartan att lägga på en platta med amerikanska country som sjöng om morsan, hembränt och om flaggan, den amerikanska. För er ungdomar så kan berättas att på den tiden så lyssnade vi på musik på stora svarta runda skivor, LP-skivor. Några av oss hade också bandspelare och med hjälp av en burn ful sak av märket Tandberg sedan så körde jag Pink Floyd Obscured by Clouds i sju timmar, i ett sträck. Det var dåtidens spellistor och det var långt innan Apple Music.
Det var helt otänkbart att lyssna på country även då. Helvete heller jag var rebell med lappade jeans och jag levde efter Ugglas ”De säger att jag skiter i allt men det skiter har i.”
Äldre
Jag blev äldre, inte så mycket klokare och när det inte vara progg och politiskt medveten musik så smyglyssnade jag på ABBA. Jag menar verkligen smyglyssande för ABBA var definitivt inte gångbart i de kretsar som jag umgicks i. Det blev mera hårdrock, Kiss, Nazareth, Budgie, Whitesnake men aldrig, aldrig country. jag genomgick något slags filosofiskt och klassiskt sammanbrott där knepig klassisk musik plötsligt sattes främst. Det Muzorsky, Mahler och jag vet inte allt tills jag liksom studsade in på rätt spår igen. Sådär höll det på tills den nya sortens country började att komma. Musik som var ljusår från hästjazz och en dag landade Country & Musik Television i mitt tv-utbud. Nu var jag ju fortfarande rebell så inte sjutton lyssnade jag på stock-konservativa amerikanska artisters i stetsonhatt som sjöng om höns pickups, morsan och om hembränt. I samband med en städning av massa gammal bråte så hittade jag min ”Bucket list” som jag skrev som ung. Det var en lista på bilar som jag ville ha. Några hade jag redan avverkat och då var då poletten trillade ned.
Ford
Du spelar förbanne mig inte Deep Purple i en stor, mörkblå morrande Ford som dricker bensin som om det inte fanns någon morgondag men ska du köra riktiga bilar så har riktiga bilar minst åtta cylindrar, aldrig färre. I en sådant stålmonster spelar du Johnny Cash, Willie Nelson och en annan Bruce Springsteen. Jag var fortfarande rebell, spelade arbetarmusik men det var country, utan minsta tvekan. På listan stod även ett för mig närmast magiskt bilmärke – Chevrolet. Det blir intre mer amerikanskt än så och vid det laget så spelade jag country, massor med country ofta och jag hade långa spellistor med den mest superamerikanska musik som du kan tänka dig.
Jag spelade massor av amerikansk musik, country, som låg ljusår från mitt politiska arv. Det var flaggor, USA, hjältar och patriotism men samtidigt var det ärligt och inget hymlande. Det är enkel, rak musik där USA är bäst, fuck the rest men ljusår från Trumps korkade, flåsiga patriotism. Här är det pickups, grusvägar, hönor, morsan och hembränt. Jag spelade Faith Hill, Trishia Yearwood, Dolly Parton, Dwight Yokam, Tim McGraw och Keith Urban. Artister som jag inte hade tagit i ens med tång flera år tidigare och jag fortsatte att döma om en Chevrolet.
Pickup
En dag var det dags. Vi satte oss på flyget ned till Stockholm, hoppade på ett pendeltåg och landade hos en bilhandlare i en förort och där stod den – min Chevrolet. En pickup och var min gamla Ford stor så var den ingenting mot min ”Cheva”. I den bilen spelades aldrig något annat än country. Det hade varit att häda och en djup förolämpning mot hela den amerikanska bilkulturen. Jag installerade en sjuhelvetes bilstereo med CarPlay så att jag hade mig min spellistor vart jag ville åka, och jag åkte långt i den där bilen. Jag körde omvägar bara för att få köra och det handlade om körglädje på ett plan där du vet att du kan köra ifrån de flesta, i diket om du vill. Fast det var just det, du kan men du vill inte därför att det finns inget som du måste bevisa. Så jag körde lagligt, snällt men skruvade upp John Fogerty ett par snäpp till och tro mig min stereo gick till ”eleven” minst.
Så kom dagen då bilen skulle säljas. Min älskade Chevrolet skulle gå vidare. Det var ingen praktisk bil inne i stan. Sex meters längd, en bra över två meter bred för att inte säga väl över två meter hög är liksom ingen bil för parkeringar i standardiserade svenska bostadsområden. Jag rymdes men inte grannarna på varsin sida om min Chevrolet. Den ersattes med en fullständig själslös superpraktisk bil som är smart på alla sätt men som ärligt talat är skittråkig. Dock allt är förlåtet ty den har CarPlay inbyggt och jag kan spela country även i denna ”riskokare”. Den mullrar inte men det spelar ingen roll, skruvar jag upp ljudet i stereon tillräckligt högt så hörs det inte.
Nu har jag börjat att kolla bilannonser igen. Hittar jag bara en vettig parkering så blir det en Chevrolet igen. Jag har en bil kvar på min lista nämligen och i den funkar det alldeles utmärkt med country och så LeMarc naturligtvis – massor med LeMarc.
