Jag är ingen tyrann. Jag är en tax. Det är en avgörande skillnad.
Jag kan ibland råka väcka flocken kvart över fem för att någon måste meddela att sopbilen är i antågande – det är inte att bestämma. Det är att informera. Jag ser mig mer som en slags samordnare. Ett kommunalt litet kontrolltorn. Ingen annan verkar ju ha koll.
Mat, till exempel. Det finns ett fönster på cirka tre minuter mellan när jag bör få frukost och när världen riskerar att gå under. Det är viktigt att jag tydligt förmedlar detta – gärna med ett lätt skall, en studs och ett ljudligt “Prrrrff!”. Människorna verkar uppskatta tydliga instruktioner, även om de ibland muttrar något om “lördag” och “sovmorgon”. Jag ignorerar det.
Grannarna. Måste tilldelas särskild uppmärksamhet. Det är jag som meddelar när de anländer, när de doftar misstänkt och när de kommer nära vår ytterdörr. Då skäller jag. Det är mitt sätt att bidra.
Städning – herregud. Ingen här vet ju hur man hanterar ett trasigt mjukisdjur. Jag måste samla delar, bädda ner det i soffan och bevaka det under återhämtningsperioden. Vem gör sånt? Jag. Taxen. Hjärtat av hushållet.
Ska vi tala om promenader också? Det är jag som leder. Det är inte ett tvång – det är vägledning. En lätt dragning i kopplet, ett stoiskt stopp vid varje intressant fläck. Människorna skulle gå vilse utan mig. De har ingen känsla för riktning. Eller doft, eller prioriteringar.
Jag gör allt detta av kärlek. Det är inte makt – det är service. Ofrivillig, kanske, men hjärtlig.
Har nu någon mage att kalla mig bestämd… så är det väl bara för att jag har rätt. Alltid.
