De plågade användarna i åratal, datavirus, program som kopierade sig själv, som sökte efter friska, smittade värdar, som raderade filer, stoppade system och ställde till oreda. Främst siktade de på Microsoft Windows och det tog Microsoft tiotals år att komma tillrätta med problemet.
Idag kallas de flesta farliga och farliga dataprogram för datavirus eller malware men tekniskt så finns det skillnader, viktiga skillnader. Ett datavirus kan sprida sig själv vidare till skillnad från en trojan. Idag finns inga datavirus för macOS ska tilläggas vilket inte är detsamma som att det inte finns hot och malware även för Mac. Problemet är dock långt mycket mer begränsat och mindre än på Windows-sidan.
Första virusen
Första gången självreplikerande program nämndes var i en akademisk uppsats 1949 av John von Neumann, långt före datorernas intåg. Långt senare skrevs de första datavirusen som tester för att se hur och om tekniken faktiskt fungerade. Under de tidigare åren, då Arpanet, Internets föregångare, byggdes upp så skrevs datavirus men de släpptes inte utanför testmiljön. De första datavirusen som drabbade vanliga användare och som fick mest spridning var datavirus skrivna för Commodore Amiga. De spreds via piratkopierade disketter. Ett datavirus kunde sprids över praktiskt taget hela Europa inom några veckor. Nu är vi framme vid 1986-1987.
De här var datavirus som skrevs för att se om det gick och de innehöll sällan farlig kod. Det var grafiska meddelanden i huvudsak.
Windows
Explosionen kom under början av 2000-talet då Microsoft skapade möjligheter att lösa in kod för Microsoft Office, avancerade macron som gav upphov till dåtidens vanligaste virus, macrovirus. Brister i Windows exploaterades snabbt och födde datavirus och maskar som kunde slå ut hela nätverk. Problemet kostade årligen företag och privatpersoner enorma belopp för att inte tala om den mängd data som förstördes.
En katt-och-råtta lek utvecklade snabbt där tillverkare av antivirusprogram försökte hålla jämna steg med de som skapade och som skrev datavirus, maskar, trojaner och andra destruktiva dataprogram. Datavirusen blev alltmer avancerade, de ändrades sig själva, automatisk då de kopierades (polymorfiska), de använde kryptering för att koden inte skulle kunna analyseras och de använde olika sätt (stealth) för att undgå upptäckt. Speciellt de polymorfiska virusen utgjorde ett hot mot de scanners som fanns på marknaden. Scanningen sökte efter bestämda mönster och ett datavirus som hela tiden förändrades kunde undgå upptäckt.
Internet
Med Internet kom också datamaskarna, ett slags mellanting mellan datavirus och trojaner. Problemet växte lavinartat och 2012 så innehåll Symantecs antivirusprogram strängar för att hitta över 17 miljoner olika farliga dataprogram. Det kan jämföras med några tusen farliga dataprogram för andra operativsystem. Fördelningen är att cirka 99.4 procent av alla farliga program (datorer) skrivs för Microsoft Windows. Skadorna sköt också i höjden.
1. MyDoom – $38 miljarder
2. So Big – $37.1 miljarder
3. ILOVEYOUE – $15 miljarder
4. Conficker – $9.1 miljarder
5. Code Red – $2 miljarder
6. Melissa – $1.2 miljarder
7. SirCam – $1 miljarder
8. SQL Slammer – $750 miljarder
9. Nimda – $635 miljarder
10. Sasser – $500 miljarder
Beräkningen är från 2017 och alla siffror är i dollar.
Länder
Hotet, riskerna och exponeringen skiljer sig också mellan länder.
1. Ryssland – 55.9%
2. Oman – 54.8%
3. USA – 50.1%
4. Armenien – 49.6%
5. Vitryssland – 48.7%
6. Azerbaijan – 47.5%
7. Kazakhstan – 47%
8. Irak – 45.4%
9. Ukraina – 45.1%
10. Guinea-Bissau – 45.1%
Siffrorna visar på hot, exponering kontra antal användare som drabbas.
Idag har Microsoft fått bukt med datavirus, även om Windows som plattform är långt mera utsatt än macOS. Förhållandet för detsamma när det gäller Android kontra iOS. 98 procent av alla skadliga program för mobila enheter skrivs för Android.
